Vi vaknade tidigt, drack en kopp morgonkaffe, och medan jag började baka inför adventsfikat gick Ia på sin morgonpromenad. Det blev nog en lite långtråkig förmiddag för Ia, men så småningom kom det ju fyra andra lagotto och en himla massa människor. Och jag kan väl inte säga annat än att Ia visade sig från sin bästa sida idag. Hon skötte sig exemplariskt bland alla människor och hundar. Men när det närmade sig uppbrott tyckte Ia det kunde vara dags att leka lite, så hon fick igång Tosca på lite lek, och Basta försökte blanda sig i också, men hon kom liksom lite utanför. Jag har sagt det förut men jag säger det igen. Det är verkligen roligt att se lagotto leka med varandra. (Vi hade störst hund, och då är det ju alltid roligt, om inte den mindre hunden är en tysk jaktterrier) Det som jag tycker är mest intressant med lagotto som leker, är att dom leker så tyst. Det är inget skällande och inget gläfsande. "Är det inte fantastiska hundar vi har?".

När det bara var Tristan och Tosca kvar (ja, Helena och Hannah var kvar också) gick vi på en lagottopromenad runt byn. Och som jag nog sagt tidigare, det är oerhört uppbyggligt att se att det finns andra hundar än Ia som drar i kopplet när man är ute och går.

När alla åkt hem och vi käkat middag, var det dags för lite hundvård, så vi baxade upp Ia på trimbordet och kammade lite. När vi sedan tog en paus gick Ia och la sig på en hög med kläder, och där blev hon liggande resten av kvällen. När vi skulle fortsätta på trimbordet var hon så jävla sur, så det var bäst att låta bli. Hon kom inte ens och ville vara med när vi skulle dricka kvällskaffe. Hon verkar fullständigt utslagen. Det var knappt vi kunde få ut henne i trädgården för att kissa innan hon gick och la sig, men till slut gick hon i alla fall ut. Nu ligger hon ock trynar någonstans, kanske i äldsta dotterns säng, jag vet inte. Men gott kommer hon nog att sova. Och så även jag.

Den minnesgode läsaren minns att jag stal en påse bullar när vi var på utställning i Västerås i somras. (Ni som inte minns kan läsa här.) Det visade sig ju att det var Helenas bullar jag tagit. När hon var här idag ville jag gottgöra genom att, inte lämna tillbaka bullarna, men väl skicka med en påse nya bullar, men se det gick inte. (Mina bullar dög väl inte.) Men nu har jag i alla fall gjort vad jag kunnat för att gottgöra. Och nu tänker jag gå vidare och inte ha dåligt samvete för det där längre ;)

Som traditionen bjuder har vi idag fikat in första advent. Det senaste året har ju varit ett riktigt hundår, och det har medfört en massa nya vänner. Och vad är då naturligare än att bjuda dessa vänner på adventsfika? Vi kom inte på något naturligare, så vi bjöd in dem. Det betydde att vi i eftermiddag har haft 17 personer och fem lagotto hemma hos oss. Man kan förledas tycka att det var tur att alla bjudna inte kom, för då hade det kommit ytterligre 15 personer  (men troligen inga fler hundar), men vi hade nog kunnat klämma in dom också någonstans. Och framför allt kan man förledas tro att 5 hundar inte håller sig speciellt lugna, men som det redan skrivits på annan blogg, det är ju helt fantastiska hundar vi har. Dom smög omkring bladn alla gästerna för att bli klappade och gosade med. Och det fanns många villiga händer till sånt.  Dom höll sig lugna ända tills vi skulle ha upp dem i hundsoffan för fotografering. Då blev det liv på dom. Men till slut lyckades vi i alla fall få upp alla fem i soffan samtidigt.

Ia, Tosca, Basta, Fixa och Tristan

Förutom det jag hade lyckats knåpa ihop till fikat hade även Hannah med sig saffransskorpor och någon slags fudge som var vansinnigt god. Tack Hannah för det. Det blev en väldigt trevlig eftermiddag och kanske en av de bästa första advent jag haft på länge. Tack alla ni som kom och gjorde eftermiddagen till vad den blev.

Morgonen började med en chock. VAR FAN ÄR CHOKLADKAKAN SOM I GÅR KVÄLL LÅG PÅ SOFFBORDET???? Inga spår av kakan, och märkligast av allt, inga spår av förpackningen heller. Och Ia verkar inte speciellt hungrig. Jag väcker frun; hon vet ingenting. Jag väcker äldsta dottern; hon vet ingenting. Paniken stiger och vi frågar Ia; hon vet absolut ingenting. Till sist väcker jag yngsta dottern och frågar. Hon kan då berätta att hon plockade undan chokladkakan i går kväll så inte Ia skulle kunna ta den. Puh....

Som traditionen, eller i alla fall vanan numer bjuder, gick vi en hundpromenad efter morgonkaffet. Eftersom mycket stod på dagordningen för dagen gick vi inte så långt, utan bara bort till en lite närmare skog. Där fick Ia springa lös. Som vanligt hade jag med mig kameran för att ta lite fina hundbilder.

Men nu har jag ju leveranstestat klart min fars 70-årspresent, så bilderna blir inte lika bra längre. (Okej då, ovanstående bild är inte tagen med ordinarie kamera utan med en kamera i en mobiltelefon, inställd på halvtaskig upplösning. Men ändå.)

Efter morgonpromenaden har i stort sett hela dagen gått åt till att städa och baka. Det har väl kanske inte varit Ias favoritsysselsättning kan jag säga. Men hon har fått vara ute på den inhägnade tomten och letat lunch och blivit utskälld av grannens bostonterrier.  Efter middagen åkte jag till stan för att lyssna på Blues tillsammans med en arbetskamrat. Troligt är att Ia då fick en lång kvällspromenad, och att det sedan tränades rallylydnad en hel den här hemma. Men eftersom frun hade lagt sig när jag kom hem, vet jag inte. Det blir bara spekulationer.

Idag var det, som tidigare beskrivits, rallylydnadsträning igen. Med kanske inte alltför roligt slut. Men innan dess gick det riktigt bra. Frun gick banan först, och det gick väl ganska bra förutom på några ställen då hon tappade kontakten med Ia. Sedan gick jag banan, och jag tyckte det gick skitbra rent ut sagt. Frun påstod attt jag höll handen i stort sett i munnen på Ia hela tiden. Och det är väl klart, jag hade godis i handen och jag ville ju få Ia att följa mig. Då måste man ju ta till sådana trix. Och dom fungerade ju. 

Efter rallylydnadsträningen åkte vi hem för att käka middag, och sedan var det tid för vägrar-titta-på-idol. Det blev På spåret för min den, sedan utvärderingen av melodifestivalen, och därefter hundpromenad. Själv satt jag inne då och knappade på min data, men Ia fick promenera en bit. Och nu ligger hon och sover. Troligen kommer hon fortsätta med det tills i morgon bitti, så det är väl lika bra att göra detsamma.

Idag var vi åter på rallylydnadsträning så som jag beskrivit tidigare. Det var tre andra hundar med också, En Irlänsk varghund, en lite pudel och en tysk jaktterrier. Ia och den tyska jaktterriern visade visst intresse av att hälsa på varandra, så det lät vi dom göra. Men då morrade terriern till och Ia backade tillbaka. En bra stund senare, när vi hade gått banan några gånger, visade både terriern och Ia återigen intresse av att hälsa på varandra så frun och terrierdamen släppte fram dem mot varandra. Men plötsligt gör terriern ett utfall och biter sig fast i Ia. Lite svårt att se var han tagit tag men det är någonstans kring munnen och troligen inte i nosen. Och som en sann tysk jaktterrier släpper han inte taget. Ia skriker, terriern matte försöker bända loss sin hund utan framgång, vår hundinstruktör hämtar vatten och häller på terriern, också det utan framgång, jag lockar med godis, jag vrålar terriern i örat, jag slår den med mina hanskar, utan framgång. Instruktören går för att hämta en järnpinne för att kunna bända upp käkarna på hunden, men av någon outgrundlig anledning släpper terriern efter en tid som kändes som en evighet, men kanske inte var mer än två minuter. En första inspektion visar på blod i Ias mustasch, men när vi tittar kan vi inte se något sår.  Terriern matte tittar på sin hund och ser visst blod i munnen på den. Kan den ha bitit sig själv möjligen? Kanske det, men det visar sig stax att det är terriertantens finger som troligen är källan till blodet, både på Ia och på terriern. Turligt nog verkar Ia inte speciellt berörd av det hela. Vi ser snabbt till att fortsätta med rallylydnad så att Ia även i fortsättningen ska förknippa den platsen med roligheter. Och sedan låter vi Ia hälsa på pudeln så att hon inte ska vara rädd för främmande hundar. Och så lite mera rallylydnad. Och de som är mest chockade är nog jag, frun och inte minst terrierns matte. När vi ska gå till bilen efteråt får vi rådet både av vår instruktör och av terrierns matte att vi ska gå tillsammans men hålla hundarna på avstånd. (Vår instruktör berättar för mig att terrierna matte är en mycket rutinerad och duktig hundägare, så orsaken kan inte sägas vara ovan/nonchalant/okunnig/korkad hundägare, utan kanske något annat. När vi sedan vandrar mot bilen frågar jag henne vad som egentligen hände, och hon börjar med den enligt henne själv dåliga försvarsöppningen "det har aldrig hänt förut". Men hon tror att terrierns utfall kunde bero på att hon var dum nog att strama upp kopplet, och då kände hunden kanske rädsla eller signal om kamp, och agerar som den är avlad att agera. DÖDA!!!!!!!!!!!!! (OBS, mitt tolking). Och självklart tar hon på sig hela skulden, och hittar vi några skador är det bara att vi hör av oss till henne. Eftersom jag har ett mycket starkt förtroende för vår instruktör och litar på vad hon säger, är jag övertygad om att terrierns matte INTE är en slarver som inte vet vad för tysk dödsmaskin hon är ägare till. Och som sagt, det märktes att hon var den som mådde sämst av alla inblandade.

Väl hemkomna undersöker vi Ia i bättre ljus. Vi ser inga bitmärken alls insidan av Ias överläpp, och vi hittar heller ingenting på utsidan. Lite svårt att se genom pälsen, men vi ser alltså inget. Troligen hade terriern bara bitit tag i en av Ias tovor i mustaschen.

Idag har det inte hunnits med så mycket hundande. Direkt efter jobbet åkte vi för att vinterparkera husvagnen, och sedan var det dags att bege sig till yngsta dotterns skola, som hade uppvisning/redovisning av ett stort teaterprojekt. Väl hemma klockan tio blev det äntligen dags för hundpromenad, men den var väldigt skön. 2 grader varmt, dimmigt, fuktigt och alldeles vindstilla. Underbart väder. När vi var nästan hemma igen mötte vi Gino, den andra lagotton i grannskapet. Och som jag sagt tidigare, Gino och Ia gillar verkligen varandra. Och detta  uppenbarligen trots att Gino inte längre är Gino. Dom har nämligen valt att kemiskt kastrera honom. Men det verkade inte bekomma Ia speciellt mycket. Efter en stunds lekande gick vi hemåt för att sova.

I morse gav jag mig iväg på facklig överläggning så jävla tidigt så inte ens tomten var vaken. Men Ia kom ner, egentligen bara för att kräkas lite i sin soffa. Man kan ju undra om hon blivit katt, för det såg nästan ut som en hårboll det hon kräktes upp. Men hon verkade inte speciellt märkt av det hela, varken före eller efter. Och fula som vi är sa vi inget på dagis heller. Och sen har det inte varit något mer. Ätit har hon gjort, och hon är lika pigg som vanligt.

Hon har fått en rejäl promenad nu på kvällen, och hon och frun har övat en del tillsammans.  Och på grund av en massa andra saker som vi varit tvugna att göra har Ia sluppit att bli kammad i kväll. Vad mer kan hon egentligen önska sig?