Det bästa med hunddagis jämfört med vanligt dagis är framför allt två saker. Den ena återkommer jag till om några dagar, den andra avslöjar jag nu. Man slipper att få hem en massa jävla julpynt. Jultomtar gjorda av flörtkulor och toalettpappersrullar och crep-papper, luciatåg gjort av en äggkartong och tio-jävla-tusen julgranskarameller. Egentligen förstår jag inte hur någon enda dagisfröken vågar göra julpynt efter att Kurt Olssson  gjorde en julhare av en disktrasa.

I alla fall, utan julpynt hämtades Ia (om man hämtar hem något, borde det då inte kunna heta hemta? Man tar ju hem något. Hem-ta.) på dagis. Efter middagen försvann jag bort och riktigt vad som hände då vet jag inte. Jo förresten, frun var ute på en kort promenad. Kort men inte snabb. Även idag var hon stenhårt konsekvent på att inte gå när Ia drog, utan invänta ögonkontakt. När jag sedermera kom hem övade de rallylydnadsmoment, och Ia blev lika sur som vanligt när frun tog paus. I alla fall tog jag Ia på sista kvällspromenaden, och första halvan av promenaden behövde jag inte vänta på att Ia skulle ta kontakt med mig, för hon hade kontakt nästan hela tiden Kanon helt enkelt. Andra halvan av promenaden gick det dock betydligt sämre. Men vi kom hem i alla fall.

Nobeldagen, vad gör en lagotto en sådan dag? Ja, ungefär samma sak som på Finlands nationaldag, eller gustav adolfsdagen, eller årdagen för unionsupplösningen med Norge. Dvs äter, sover och skiter.

Kvällen för Ia har bestått till stor del av rallylydnadaträning. Vi håller också på att lära henne leka kurragömma. (Kanske jag redan skrivit om.) Hon vet att hon ska leta, men hon har fortfarande svårt att markera. Hon går in i rummet där man gömt sig, sen står hon bara där. Hon borde ju märka att man är i rummet, men hon tar väldigt lång tid på sig att gå fram och söka ögonkontakt. Men kanske att trägen vinner även här.

Frun har ilsknat till och infört ögonkontakttvång för att få Ia att sluta dra så förbannat i kopplet. Promenaderna nu på kvällen har inte blivit långa, men väl långvariga. Så fort Ia drar i kopplet stannar frun och Ia måste söka ögonkontakt. Nu ska vi konsekvent prova detta några dagar för att se om det ger resultat. Fan trot.

Igår var vi hemma hos bekanta då deras yngsta barn fyllde år.  En intressant familj; Fem barn, Å är utbildad både personalvetare och grundskolelärare, och arbetar just nu som det senare. A  är utbildad läkare, utbildad ambulansförare, utbildad busschaufför och utbildad taxichaufför. För att finansiera sina och fruns studier har han alltid haft minst två jobb. Oftast har det ena varit ambulanssjukvårdare. Även om vi känt varandra väldigt länge, över 25 år, är det sällan, om ens någonsin, vi liksom går in på djupet i samtalen.

Igår när vi kom satt A ute i bussen (har man fem barn har man inte bil, man har en folkabuss) för att trassla ut ett bilbälte som snott sig. Jag har aldrig sett honom så förbannad på ett ting. Arg på människor kan väl vem som helst bli, men så förbannad på ett bilbälte som han var, är ytterst ovanlig, i synnerhet för honom. Nåväl, jag funderade inte så mycket mer på det. När vi sedan satt och fikade hör jag hur Å beklagade sig för sin mamma att dom inte hade några pengar just nu. För närvarande har A bara ett jobb, som ambulanssjukvårdare, vilket alltså ger lite för små inkomster. Det är nog inte så att de lever ett speciellt slösaktigt liv, men det är inte gratis att ha fem barn och en del lån på huset. När vi sedan var på väg hem råkade den äldsta sonen (runt 10 år) vifta lite för mycket med armarna så att yngsta dottern tappade sin keramiktomte som hon gjort i skolan. Den äldsta sonen är generellt ganska yvig och vild av sig, så det var på intet sätt förvånande. Men då tappar Å tålamodet, blir förbannad och kör upp sonen på rummet. Och sen berättar hon hur jobbig och uppmärksamhetskrävande han är.

På vägen ut till bilen sen ser jag sambanden och känner mig mycket illa till mods. Först och främt har familjen ekonomiska problem. Det gör att man har mycket lättare till irritation. Det var förklaringen till att A satt och svor åt bilbältet när vi kom, och att Å inte klarar av sina barns förehavanden utan att förlora behärskningen. Dessutom har dom en son som dom upplever som väldigt jobbig och krävande. Detta är inget drömläge för en familj. Det kan lätt gå åt helvete på både det ena och andra sättet. Och vad kan jag göra. I princip kan jag tala om hur dom ska hantera sin son, för enligt mitt förmenande gör dom fel. Men dom är knappast mottagliga för den typen av tips från coachen. Jag kan vara en samtalspartner, lyssna och stötta, men problemet är att vi som jag sa, trots att vi känt varandra väldigt länge, inte har den sortens relation där man pratar med varandra om lite allvarligare saker. Men jag känner att dom behöver hjälp. NU. Så vad gör man?

Dagen för Ias del började med en promenad och så fick hon springa lös i skogen. Hon var ganska spattig när vi gick till skogen, men hon var mycket följsam här hon inte var kopplad. Efter frukost åkte vi iväg till julmarknaden, utan hund, och när vi kom hem igen var det dags för nästa promenad. Ia är fortfarande lika spattig, om inte värre när hon går i kopplet. Vi vandrar bort till de ängar vi brukar promenera på på mornarna. Självklart släpper vi Ia lös där också, och hon följer hur bra som helst. När vi kommit en liten bit får hon emellertid fnatt och drar rakt in i skogen. Vi känner att detta inte är bra, och lyckas locka fram henne igen. Men att fånga och koppla var det inte att tänka på. Hon drar tillbaka in i skogen, och nu kommer hon inte tillbaka. Inte heller är hon synlig någonstans. Inge bra tycker jag. Det finns inga olämpliga bilvägar i närheten, men det är i alla fall inge bra med en bortsprungen hund. Men tack och lov dyker hon upp efter några minuter, och då är det koppeltvång. Hela vägen hem. Sedan åker vi på kalas hos bekanta, och Ia får stanna hemma.

Kvällspromenaden får jag gå ensam, och tro det eller ej, men så fint har inte Ia gått i koppel på väldigt länge. Hemma igen är det kloklippningsdags, och nu finns det nybakat bröd och te. Det blir te och smörgås på sängen.

Idag har vi varit på julmarknad. Jag tycker det är svårt att hitta någon riktigt bra julmarknad att gå på. Antingen är det för mycket folk, för litet utbud, för mycket skit, eller för lite jul. Julmarknaden på Överjärva gård lite norr om Stockholm har visat sig vara just den optimala julmarknaden. Precis lagom ur alla aspekter. Dessutom håller den en ekologisk profil, vilket inte gör den sämre. Nedan några bilder från julmarknaden. Det ser inte så vare sig jullikt eller marknadslikt ut, men jag försäkrar, bakom fasaderna är det en riktig julmarknad.

Glöggen tillhör definitivt en av julens stora höjdpunkter. Jag är snudd på glöggmissbrukare. Det är en himla tur att jag är nykterist och därför köper alkoholfri glögg. Om jag inte vore nykterist skulle jag köpa vinglögg eller starkvinsglögg. Och dricka det i såna mängder som jag dricker den alkoholfria glöggen, skulle raskt ta mig rakt in i alkoholmissbrukets underbara värld.

Nu i kväll har vi avslutat dagen med glögg och pepparkakor framför brasan. Himla mysigt. Pepparkakorna smakade förträffligt. Bara så att ni vet, ni som var här i söndags på adventsfika. Pepparkakorna var nämligen köpta för det ändamålet, men vi glömde att ta fram dom. Men dom är goda, tro mig.

En sån dag. En riktig sån där skitdag. Morgonen började lite oroligt. När vi släppte ut Ia i trädgården för de vanliga morgonbestyren bajsade hon inte. Det brukar hon alltid göra annars. Hon är pålitlig som en klocka. Inget att oroa sig för egentligen, om det inte var så att hon troligen inte bajsade i går morse heller (Det är inte alltid lätt att ha full koll). Och ännu värre, troligen inte heller varken i går eftermiddag eller i går kväll. Hon försökte men det gick inge bra. Och då börjar man ju undra. Men varken vid utsläppet i trädgården eller på morgonpromenaden försökte hon. Och inte heller på promenaden mitt på dan. För säkerhets skull ringde vi veterinären och frågade. Dom sa att så länge hennes allmäntillstånd inte är försämrat och så länge hon inte kräks upp det hon käkar är det väl ingen större fara. Så då lät vi saken bero, men när vi skulle åka iväg på julmarknad valde frun att stanna hemma för att ha uppsikt över Ia. Så mycket med uppsikten blev det väl inte, för hon somnade och sov rätt gott (frun alltså). När vi andra kom hem fick Ia gå en till promenad men utan resultat. Men när hon kom hem hade hon himla bråttom ut i trädgården och si på fan. Då ordnade det upp sig. Och på kvälls promenaden nyss letade hon upp det mörkaste stället i hela byn och satte sig där och la en hög.  Troligen berodde det hela på att hon kom ur rytmen antingen i går morse eller i går eftermiddag eftersom vi då satte oss direkt i bilen för att åka till Lotta. Hon brukar annars ha ganska bråttom hem till trädgården när hon kommer från dagis.

Idag har jag bestämt mig för att konstatera att trägen vinner. I normala fall har vi en grind in till sovrummet så att Ia inte ska gå in där. Men numer verkar det som om hon vet att hon inte får gå in där, för trots att grinden är öppen går hon inte in, utan lägger sig utanför. Och det verkar också som om vi med träget tjatande har lärt henne att man inte får springa  ut genom ytterdörren innan någon sagt var så god. Däremot har hon nollkoll på vad kurragömma är för lek. Ia skulle leta efter frun idag, och hon har nog förstått att hon ska leta, men hon verkar inte alls ha fattat att hon ska markera genom att gå fram till den hon letar efter. Det verkar som om hon är nöjd när hon kommit in i rätt rum och konstaterat att där är hon. Vi får jobba vidare på det. En annan dag.

I alla fall enligt Sibas reklamblad som nådde oss i morse. På första sidan är det en stor bild av en PS2-konsol och ovanför står det just Julens Barnvakt. Jag är inte riktigt säker på att jag delar Sibas uppfattning om vad som är julens barnvakt. Jag kanske är naiv, men jag trodde att julen var en familjehögtid då man ska ha tid att umgås. Och definitivt ingen högtid då det viktigaste är att hitta en vettig sysselsättning åt barnen så de vuxna får vara i fred.