Ett sånt jävla skitväder det varit i kväll. När det skulle gås ut med hund efter middagen drabbades jag av en aldrig skådad lust att plocka undan och diska. I vanliga fall anser jag det vara fruns uppgift eftersom jag ansvarat för att stöka till i köket genom att laga maten. Men när jag tittade ut efter maten såg jag hur lusten att diska bara vällde in över mig. I alla fall har Ia fått några promenader, och så har vi lekt en hel del innomhus. Nu ska vi lägga oss så vi får sova länge i morgon bitti.

Just nu när jag sitter här vid datorn hör jag hur familjen svär och skriker från TV-soffan. Det verkar som om de inte var helt nöjda med hur det går i Idol. Konstigt. Idol som dom så gärna vill se på, och så sitter dom och är skitsura när dom väl får se det. Jag fattar ingenting.

Nu har nån jävel besökt min blogg som har googlat på "eskort i Växsjö". Jag hoppas han verkligen blev på riktigt dåligt humör när han upptäckte att det handlade om hundutställning och inget annat.

Åter till vardagen, eller i alla fall gängse rutiner. Dvs jag varken lämnar eller hämtar hund. Men jag har i alla fall promenerat hund i kväll. En lång och skön promenad. Det är ju ganska milt ute just nu. Och smutsigt. Och jag tycker fortfarande att det är svårt att få och hålla kontakt med hunden när vi är ute. Hon far runt och ska nosa överallt, drar och sliter i kopplet åt alla håll. Jobbigt är det.

När vi kom hem satt det inte helt fel med ett bastubad. Tycker jag i alla fall. Ia var inte lika intresserad. Men hon och frun har i alla fall lekt en del. Egentligen skulle vi nog behöva hjärnaktivera Ia mycket mer. Från dagis meddelades idag att Ia är osedvanligt "pigg" just nu. Och jag tror att pigg är en omskrivning för något annat inte lika smickrande. Slyngelålderm kanske. Eller helt enkelt understimulerad hemma. Vi får göra något åt det i helgen.

....eller något liknande säger Karl-Bertil Jonssons pappa till sin son i en berömd film. I en annan scen i filmen, när Karl-Bertil och hans pappa ska åka runt på juldagen och be om ursäkt, kommer de till en direktör som håller på att inviga biljardbordet han gav till sin gamla mamma i julklapp. Lite grann i den andan har jag ju lånat min fars slipsten och slipat knivarna, som beskrivits i annat inlägg. När min far fyllde 70 härförleden lovade jag att köpa honom en kamera. En bättre än den dom redan har. Och en bättre än den jag har. Nu har jag köpt den kameran, och jag har också likt direktören i Karl-Bertil Jonssons Julafton, invigt den åt min far. Och det är helt uppenbart att den tar bättre bilder än våran vanliga kamera. Så håll till godo nedan med en bild på hundskrället.

Enligt den store komikern Peter Carlsson från Grycksbo är rubriken ett gängse uttryckssätt från 40-talet. Om man kunde säga så på stockholmska var man kung i Dalarna. Men det är väl inte så många som hälsar med "Tjenixen några stycken" idag. När jag var runt 10 år, eller kanske ännu yngre, vill jag minnas att ordet punschig var ett vanligt ord. Var det inte John Blund (läs Lennart Swan) som använde det ordet?  Och så spred det sig till alla som tittade på John Blund. På jobbet har ett nytt uttryck börjat florera. Jag har hört en hel projektgrupp använda det. Det har uppenbarligen spridit sig väldigt snabbt. Och jag måste säga att det är ett väldigt punschigt ord. Nämligen valla. Ordet i sig är inte fånigt, men man använder det som en metafor. "Jag har vallat beslutet så det bör går lätt att få igenom". Beslutet kommer alltså att glida igenom utan problem.  Och så långt fungerar väl metaforen. Men sedan plockar man ut ordet och använder det utan metafor. "Jag har vallat Peter, så det går nog bra". Det betyder inte att Peter ska glida bra, det betyder att Peter är förberedd, eller övertalad eller informerad, så det kommer inte bli några problem. Och alla i en viss projektgrupp använder ordet på de mest konstiga sätt. Själv har jag vallat kudden, så jag lär nog somna lätt ikväll.

Även idag hade jag ansvar för både hämtning och lämning på dagis. Men utan att glömma en massa saker.  Men det är tur att jag inte har hund. När vi kom hem i kväll efter IOGT-NTO-mötet frågade frun om Ia fått middag. Och det var lika bra att erkänna direkt. Det hade jag totalt glömt bort. Hade jag hund skulle hon svälta ihjäl på en vecka. (Men jag kom ihåg att mata fågeln i morse i alla fall.) Tyvärr har det inte blivit speciellt mycket hundande ikväll heller. Men jag har fått höra från dagis att Ia har en kompis. Lukas heter han. En golden. Det har hon inte berättat för mig. Det ska fan vara far till en massa döttrar

Äntligen! En av mina drömmar har gått i uppfyllelse. Kanske inte en av de stora och viktiga drömmarna, men "kaffe och bullar är också viktigt". I kväll fick vår IOGT-NTO-förening besök av Kyrkkaffe-Anna.  Anna Braw är redaktör för boken Kyrkkaffe som kom ut för några år sedan, och i kväll besökte hon oss och berättade om kyrkkaffetraditionen i Sverige och om arbetet med att sammanställa receptboken Kyrkkaffe. En oerhört intressant föreläsning. Hon höll på i runt 45 minuter, men jag hade gärna lyssnat lika länge till. Hon var en väldigt duktig föreläsare som interagerade med publiken på ett väldigt bra sätt. Hon var också verkligen engagerad i ämnet, och engagerade människor är alltid roliga att lyssna på. Och alltihop är mitt påfund. Det var min idé och det var jag som såg till att hon kom till oss. Och jag tror att många också uppskattade både henne och det kaffebröd jag bakat. En kanonkväll helt enkelt. Vad mer kan man begära? Jo att få träffa en och annan bloggare livs levandes. Och tänk vilken tur. Det fick jag göra. Elaina kom på mötet och tog del av föreläsning och fika.