Idag då, äntligen skulle det bli långpromenader med Ia. Vi drog iväg efter frukost i det fina vädret. Vi gick bort till fälten och ängarna där Ia kunde springa lös, och det gjorde hon. Med glädje. Och hon funkar fortfarande bra när hon är lös. Hon kommer när man ropar och hon drar inte iväg för långt. Det blev en lång och fin promenad. På vägen hem när vi är på väg in ien gångtunnel under motorvägen ser jag att vi möter en schäfer med ägare. Alla ni schäferägare som har fina och mysiga hundar får ursäkta mig, men är man uppväxt i en betongförort på 70-talet är schäfer det samma som pundarhund. Det bara är så, och därför är jag alltid skeptisk till schäfrar, och så även denna gång. Jag slår av på takten så att vi inte möter schäfern i tunneln, för det kommer att eka så mycket när den börjar skälla, tänker jag.  Och det är ju bara att beklaga, men mina värsta farhågor besannades. Schäfern gör utfall och skäller som fan på oss och Ia. Å andra sidan om man betänker hur schäferns matte agerade är det kanske inte så konstigt. Hon kortar kopplet, håller det spänt, står stilla och tittar på oss när vi passerar. Klart som fan hunden känner att vi är något läskigt som det gäller att sätta på plats. Men som sagt, mina fördomar visade sig stämma även denna gång. Tråkigt tycker jag.

Efter denna långa promenad har det blivit ytterligare två promenader för Ias del. Dessutom lite tovutredning. Liksom Salma har tovorna verkligen blommat upp i pälsen igår och idag.  Men nu ska vi hålla efter. På allvar. Så vi slipper stora tovutredar- och klipparveckan före nästa utställning. Kanske

Var på Konsum idag för att lämna tillbaka en DVD som familjen hyrde igår kväll. Där fick jag se en broschyr som hette någonting i stil med "Det är lätt att baka". Snacka om lögn. Det är inte alls lätt att baka. I alla fall inte om det ska bli riktigt bra. Däremot är det fullt möjligt att lära sig. Men för att det ska gå enkelt att lära sig måste man ha en handledare som talar om hur man ska göra. Försök till exempel att i text beskriva hur en bulldeg med rätt mängd mjöl och lagom länge knådad ser ut. Det går inte. Det krävs erfarenhet. Så där ljuger Konsum. Det är INTE lätt att baka, men det går att lära sig!

Ia har blivit utmanad av Salma. Här svarar hon på den utmaningen, som är att beskriva 6 egenheter hon  har:

1. Äter helst min mat utspridd i skogsdungen på tomten

2. Älskar att jaga frusna ärtor på vardagsrumsgolvet

3. Krafsar i matskålen när jag vill ha nytt vatten (att krafsa i vattenskålen blir man så blöt om tassen av)

4. Har en egen returpapperskontainer som jag vaktar omsorgsfullt (I alla fall anser jag att den är min, även om den står på parkeringen utanför tomten)

5. Balanserar gärna på min soffas ryggstöd när jag vill att mattes uppmärksamhet ska riktas mot mig i stället för datorn

6. Ylar när husse spelar piano, men inte när lillmattar gör det.

Morgonen började med en trött hund. Gårdagen var nog mer ansträngande för Ia än vi trott. Hon var oerhört seg att få igång. Men så småningom blev det i alla fall en morgonpromenad. Sedan var planen att frun och jag skulle åka iväg och handla lite och sedan gå på en lång hundpromenad i det fina vädret. Men ödet ville annorlunda. Eller i alla fall ville våra vänner från Linköping annorlunda. De hade sagt att de skulle komma förbi någongång efter tre, men redan halv två ringde de och sa att de var på gång. Sålunda blev det ingen promenad förrän de bröt upp bortemot halv fem, och då var det redan mörkt. Inte mycket att göra åt, så vi tog en ganska lång promenad i alla fall.

Till middagen lagade jag köttfärsfylla cannelloni, och som den sanne italienare Ia är, ville hon naturligtvis väldigt gärna smaka. Det fick hon inte, men hon lyckades knipa åt sig några trasiga cannellonirör som blivit över och låg och skräpade på köksbänken. Sedan tänkte jag att Ia liksom jag ville avsluta den italienska måltiden med lite frukt. Jag delade därför med mig av min clementin till Ia. Jag har läst om andra hundar som tycker om clementiner, men det hade uppenbarligen inte Ia läst, för hon var ytterst skeptisk. Hon nosade försiktigt på den, hon skällde på den, hon petade försiktigt med tassen på den, men hon vägrade äta den.

Framåt kvällen begav vi oss iväg till kyrkogården för att tända ljus. Som vanligt är ju inte hundar välkomna in på kyrkogården, så jag står utanför med Ia. Då kommer det en mamma och ett barn på en runt 3-4 år som vill klappa Ia. Jag tänker då att jag ska berätta hur dom ska göra, men det behövs inte. Mamman har full koll och sätter ner barnet så att Ia kan komma fram i sin egen takt. Ia sköter sig exemplariskt, går fram och viftar på svansen, sätter sig ner för att bli kliad och gosad med, vilket hon också blir. Som tack för det får mamman en puss av Ia, och i rättvisans namn måste ju det lilla barnet också få en tycker Ia. Så hon delar ut en fin puss som barnet välter av och jag hinner tänka FAN OCKSÅ, nu har vi skrämt ett barn till. Men icke, hon gillade det. Och det var ju tur.

Sedan åkte vi hem för att vila ut ordentligt inför morgondagen, för då ska det bli långpromenad. Hoppas jag.

I går kväll när vi kom till Växjö var det tämligen mörkt. När vi klev ur bilen var det någon som hälade på oss. Det visade sig vara en annan lagottoägare som vi brukar möta på de flesta utställningar (Liza P, för er som vet).  Men hon sa att det var lite svårt att känna igen mig, för hon hade bara sett mig i solglasögon. (Vilket ju inte är så konstigt, för varenda utställning hela sommaren har ju varit solig, och då har jag alltid solglasögon, annars får jag ont i huvudet.) Hon hade noterat att jag skulle stå i rasmontern, och hon tyckte jag skulle solglasögon där också så att man kunde känna igen mig. Så ni som undrar vad det är för en idiot som står med solglasögon i lagottomontern på Stora Stockholm behöver inte undra, det är jag.

Folk som inte har hund kan ibland tro att hundägare är lite konstiga. Vi som har hund, vi vet att det är så. Varför tar man ledigt två dagar från jobbet, stiger upp klockan 6 för att baka bröd, packar bilen full med bur, burvagn, stolar, fällar och filtar, mat, kläder hund och familj, åker 47 mil, sover på ett vandrarhem, stiger upp i ottan, åker till hundutställning, väntar i fem och en halv timme, är inne i ringen i max 5 minuter, åker sedan tillbaka de 47 milen, allt bara för att få höra att Ia inte är värd mer än en tvåa? För bättre än så gick det inte. Här, liksom på Almare Stäket ansåg domaren att Ia var "mycket trång bak". Hannah, Karin och Lotta, vi klarar inte det här utan er. HJÄLP!!!! Nästa gång vi ställer ut måste ni vara med.

Och svaret på frågan då, varför man gör allt bara för att få en tvåa? Jo, det är mycket enkelt. För att vi fick träffa Mia och Salma, Tessan och Primo, som man bara träffar internetledes annars. Gårdagskvällen var mycket trevlig och likaså dagen på utställningen. Där fick vi dessutom träffa flera andra bekanta som vi inte sett på länge. Till exempel Ulrika och Ofelia (Kråkslottets Pelago), som för övrigt fick certet. (Ofelia alltså) Grattis!! Och det andra certet fick Primo. Grattis!! Himla roligt när två lite "okända" hundar kniper varsitt cert. BIR blev Gillenias Leon och BIM blev Gleskas Sweet Spot. Och fikade gjorde vi. Tessan hade med sig toscakaka, (kan ju låta lite smaklöst om man har en hund som heter Tosca, men hon var ju tyvärr inte där.)  Mia en massa olika muffins och vi hade havrekakor. Så trots en tvåa var det väldigt trevligt.

Hem körde vi nästan non stop för att hinna hem till Idol (jag ville så gärna se hur det skulle gå för Daniel), och vi hann. Men fan vad trött jag är. Ia däremot har vilat hela vägen hem, så hon är inte ett dugg trött.

För Ia har det nog inte varit en speciellt rolig dag. 47 mil i bil, inget en lagotto direkt längtar efter. Inget som en lagottos ägare heller längtar efter egentligen. Men det har trots allt gått bra. När vi kommit fram och installerat oss och satt oss att dricka lite kaffe kommer Mia och Salma. När de har installerat sig i sitt hus, som låg en bit ifrån själva vandrarhemmet, kom det till vårt rum, och Salma och Ia får leka. Och det gör dom. Samtidigt påpekar Mia var vi klippt Ia fel någonstans. Men turligt nog säger hon "klipp mer här och här" istället för "här och här har ni klippt för mycket". Så nu vet vi vad vi ska göra i morgon bitti. Och bara så att du vet det Mia, vi uppskattar verkligen att du berättar. Ia och Salma hade i alla fall väldigt roligt, och dom lekte väldigt bra tyckte frun och jag. (Det tycker alltid den som har störst hund, och Ia är större än Salma.) Så småningom kommer Tessan och hennes granne Annika med Primo och Kusco, och vi går ner för att äta. Stackars Ia får stanna på rummet. Men vi andra får en väldigt trevlig stund tillsammans, och alltihop tack vare våra hundar och bloggar. Utan internet och hundarna hade vi aldrig lärt känna varandra.

Det är en intressant upplevelse, ett helt vandrarhem fullt med hundar, och en stor andel av dem är lagotto.  Kul på många sätt tycker jag.