Ikväll har Ia blivit duschad och schamponerad. Det drar ju ihop sig till utställning igen. Och som vanligt blir Ia tosstokig efter att ha duschat, och far runt i hela huset som ett jag-vet-inte-vad. Och i sin soffa försöker hon flera gånger leka mullvad, med det går sisådär ska jag säga. När hon lugnat ner sig något hade vi u pp henne på trimbordet för att kamma ut det värsta. Men det gick inte. Det värsta är kvar, endast det lätta lyckades vi kamma ut. Så det gjorde vi.

En sån där dag då jag inte varit hemma. Vet egentligen ingenting om vad som hänt med hund och familj. Det ända jag vet är att hunden blir himlans glad när man kommer hem. Och det är inte det sämsta. Jag kan se lite rester i köket av att hunden blivit kammad på kvällen, men i övrigt vet jag inget.

Som de flesta av oss märkt har det varit, eller kanske kanske fortfarande är. Enligt en liten ruta som dyker upp när man loggar in beror problemet på att det är så många användare. Då tänker man ju i första hand -varför inte kasta ut de som bara skrivit några få inlägg för över ett år sedan och sedan inte gjort mer. Lite utrymme borde det väl frigöra. I andra hand tänker man att vi som bloggat troget i över ett års tid, borde inte vi få en gräddfil med snabbare access och sånt. I tredje hand tänker jag att det ibland är lite synd att det inte heter bloggabetalalitegrann, för om man betalade för sin blogg skulle man ju kunna ställa helt andra krav på leverantören av tjänsten. Idag kan man i princip inte ställa några krav alls. Men enligt vissa som varit i kontakt med ansvariga på bloggagratis gör dom en himla bra jobb i alla fall. Så det får man väl vara tacksam över.

..läser jag att jag skrev ett inlägg om mina gonattvisor. I och med att vi skulle utrusta husvagnen i somras kände vi behov av en radio/CD-spelare på semestern. Smart som jag var köpte jag då en apparat som både kan spela mp3-skivor och även läsa mp3-filer från ett USB-minne. Så numer kan jag starta musiken på kvällen när jag lägger mig och vakna upp på morgonen och fortfarande höra musiken. Kanon. Tycker jag. Men kanske inte frun.

Näst sista träffen på rallylydnadskursen.  Och jag som tycker vi knappt har börjat. Idag gick vi inte igenom så många nya skyltar utan vi gick banor i stället. I slutet på förra träffen fick vi dela in oss i grupper och göra var sin bana. De banorna byggde vi idag och gick dem. Ingen lätt sak. Momenten i sig är inte så svåra, men det är oerhört svårt att hålla Ia fokuserad under en hel bana. Men helt klart är att träning ger färdighet. Frun som övat en hel del på flera moment i följd hade mycket lättare att klara av en bana än vad jag hade.

På kursen deltar vi, en sheltie, en Leonberger, en finsk lapphund, en golden, en blandras och en coton de tuléar. Jag brukar ju ganska föraktfullt uttala mig om små fjollhundar,  men denna krokodilätande bomullshund från Madagaskar är ett klart undantag. Den är så himla mysig så om det inte fanns lagotto skulle jag vilja ha en sån. Tveklöst. Pigg, glad, inte ett dugg terrierettrig, nyfiken och läraktig. En helt underbar Filur. (Hunden heter så, Filur.)

Vad som är riktigt roligt är att flera av oss som går denna kurs också vill gå fortsättning, så det finns stora möjligheter att det blir en sån när denna kurs är slut. Kanon.

Idag när vi var och handlade fick vi se, framför oss och i en annan kassa, en kvinna som både frun och jag var helt övertygade om kommer gå in i väggen om några år. Vi kan ha fel, men det kändes väldigt uppenbart för oss bägge två. Lite svårt att sätta fingret riktigt på vad som gjorde att vi trodde det, men det vi såg var en dam i 30-årsåldern som storhandlade. Hon hade ingen bil, det syntes eftersom hon packade maten i en stor ryggsäck. Barnet i barnvagnen skrek, och hon log och såg inte alls stressad ut. Däremot hade hon ett jävla tempo på att packa upp mat, packa ner mat, ta hand om skrikande barn och betala i kassan. En riktig jag-kan-minsann-klara-mig-själv-kvinna. Vi har en bekant som var likadan, och hon smällde in i väggen så väggen nästan rasade. Och beteendet kändes så väl igen. Men vi valde att inte gå fram till henne och säga: -Om inte du lugnar ner dig snart kommer du gå in i väggen om en tre fyra år. Klokt?

Igår var det fest, så idag har varit en dagen-efterdag. En bra dag med andra ord. En dag full med minnen från en mycket lyckad fest igår. Och en hel del hundande. I morse efter frukost gick Ia och jag en lång promenad, och vi mötte inte en enda hund. Är det bara vi i hela byn som är ute och går med hunden?  Hemkommen från promenaden började jag röja köket, som efter gårdagens bakorgie såg förjävligt ut. Fru och vissa barn var ute på jack-expotition, och kom så småningom hem med ett antal jackor. Medan jag skördade äpplen övade fru och hund ute i trädgården.

Strax före middag var det dags för nästa promenad, och efter middagen ytterligare en. Nu på kvällen har vi försökt reda ut tovorna på Ias mage. Där har hon tovor. Stora och många. Väldigt stora, och väldigt många. En del har vi lyckats reda ut, men man kan säga att veckan är räddad. I de fall vi inte visste vad vi skulle göra kan vi alltid fylla tiden med magkamning. Nu finns det nybakt bröd i köket, frun gör te och sen blir det te och smörgås på sängen. (Hannah, vi borstar tänderna efteråt i dag också.)

Lördag, lika med kalasdag. Fadren hade 70-årskalas. Dagen började, för Ias och fruns del med en långpromenad medan jag började baka till kalaset. 2 äpplenflan, en citronmarängpaj och 2 kladdkakor senare begav vi oss iväg till kalaset. Vi tänkte att första delen av kalaset, den del då man ska äta, skulle bli bäst om Ia stannade hemma. (Bäst för oss i alla fall)  När maten var uppäten och det drog ihop sig till underhållning åkte frun lägligt hem för att hämta hund. Lägligt ur den aspekten att hon hade lovat vara en del i underhållningen. Nu fick jag ta hand om det själv. Men Ia och fru är i alla fall tillbaka till kaffet. Det var ganska mycket folk på kalaset, runt 40 personer, och då fick vi på allvar se ett beteende hos Ia som varken sett tidigare eller tycker speciellt mycket om. Hon var inte alls pigg på att hälsa på folk, hon bara skällde på dem. Såvitt jag kan bedöma är hon osäker. För när jag sätter mig bredvid henne och klappar henne är det inga problem att hälsa på andra. Och folk som inte bryr sig om henne kan hon också komma fram och hälsa på så småningom. Det där är inge bra. Vi måste på något sätt få till ett bättre beteende när det kommer främmande människor. Frågan är bara hur. Tips någon?

Efter avslutat kalas åkte vi hem, bakade scones och tittade på en film.