Dagen före årets sista utställning. På programmet står då tvätt av tassar och nedre delen av benen, och lite pälsvård på det också. Inget som Ia har liksom jublat över. Det har också promenerats några korta svängar. Vi vill ju inte att hon ska skita ner sig eller få kardborrar i pälsen. Och det verkar hon inte ha fått (och inget bajs i rumpan heller).  Så nu ska vi vila oss i form inför morgondagen.

Nu är jag äntligen tillbaka till den gamla goda tiden. Tiden då man kom hem från jobbet runt sex, käkade middag och satte sig sedan att arbeta fram till tolv. Eller då man jobbade fram till halv sju, drog till stan och lyssnade på blues några timmar, kom hem och satt och jobbade till framemot två på natten. Allt för att hinna med jobbet. Nu är det dags igen för ett nytt projekt, eller i alla fall en sådan fas i projektet, där detta blir nödvändigt. Det betyder rent konkret att jag har bakproblem till lördagen. Jag kan baka en småkaka, fixa pepparkakor och glögg. Helena hade toscakaka, Hannah saffransskorpor och pepparkaksmuffins, Mia Saffransbullar (om hon hann och inte Salma käkade upp dem på vägen. Har jag glömt någon nu?  Detta borde göra att vi överlever lördagen såvitt jag kan förstå.

Nu kommer vi till den andra fördelen med hunddagis framför vanligt dagis. Jag behövde inte stiga upp jävligt tidigt i morse för att leta reda på luciakrona och tärnljus. Dom ligger ju aldrig där dom borde ligga. Och jag slapp att bege mig ner till statoilmacken och hänga på låset för att köpa batterier till den förbannade luciakronan (som låg bakom skridskorna på andra hyllan till vänster i klädkammaren). Det är väl på sätt och vis lite synd, för tio i sju utanför statoilmacken den 13 december är ju en viktigt mötesplats för byns alla pappor. Man ses där och pratar lite om hur det går i skolan för barnen, vad man ska göra till jul och sånt. Ganska socialt och trevligt på sitt sätt, men kanske inte det bästa sättet att tillbringa luciamorgonen på. I stället fikade vi och tittade på luciafirandet på TV.

Efter jobbet åkte frun och jag in till stan för att delta på Tempel Riddare Ordens luciafirande. Ia fick stanna hemma. När vi väl kommit hem var det kvällspromenad med hund och sedan läggdags, för alla de som inte måste arbeta halva natten.

I morse tittade jag på Luciafirandet på TV. Det var väl ganska bra ända tills dom började sjunga Midnatt råder, eller Tomtarnas julnatt som den egentligen heter. Jag tycker det är en ganska käck bit. Den beskriver ganska bra min syn på tomtar (Jag tror inte på jultomten, utan mer på hus- och skogstomtar) Men varför i helvete måste man alltid dramatisera och göra rörelser till den sången?????? Fånig- och pinsamheterna når ju sin kulmen när man kommer till textrade "lyssna, speja, trippa fram på tårna...." Jag ska på luciafirande i kväll. Om dom sjunger tomtarnas julnatt och då  sätter handen bakom örat och ovanför ögonen och sedan trippar omkring, går jag ut och kräks!

Hur kommer det sig att jag hade 418 besökare på min blogg igår? Om jag bara visste vad som lockade alla besökarna.

Ikväll är det ju en sån där kväll som många tonårsföräldrar är, eller i alla fall borde vara oroliga över var deras barn är och vad dom gör. Vi som är hundägare har inte det problemet. Vi låser in hunden i huset och drar på luciafirande i stället. Därför har Ia varit ensam hemma en stor del av kvällen. Innan dess fick dock promenera med frun, och nu när vi kommit hem igen har vi också gått en sväng. Efter de två senaste mycket lyckade kvällspromenaderna med Ia vågade jag inte försöka igen. I synnerhet inte som frun var med och jag varit så nöjd med att Ia gått så bra. Så idag lät jag frun ta kopplet när vi gick tillsammans. Och det gick inte så där klockrent lysande. Skönt på sitt sätt. Men nu ligger Ia och sover i soffan. Och våra barn, dom har varit ute och röjt på stan. Det är jobbigt med tonårsdöttrar. Dom har varit på UNF-träff och bakat pepparkakor inför söndagen. Då ska nämligen UNF bemanna ordenshuset på Skansen och sälja fika.

I och med att jag valt att skapa en ny blogg ställs man inför ett antal besvärliga val. Tre av dessa val har varit särdeles besvärliga.

• Vad ska bloggen heta?
• Vilken URL ska man välja till sin blogg? (liteavvarje var redan upptagen)
• Vad ska jag själv ha för pseudonym? (La famiglia känns egentligen inge bra. Det var bara något som blev för länge sedan)

Bloggtiteln är jag faktiskt ganska nöjd med. Det ljuva livet är ändå vad det handlar om. Resten kan man ju faktiskt skita i.

URL är betydligt svårare. Och det gick ju inte att fega genom att välja samma som jag har idag, dvs liteavvarje, eftersom den redan var upptagen. Det bör ju inte vara för långt, och det bör ju på något sätt falla sig lite naturligt. Och vad man än väljer,säger det något om en själv. Och därför gäller det att säga rätt sak.

Om URL:en säger lite om en själv, säger pseudonymen jävligt mycket.  Den jag använder i denna blogg, La famiglia, egentligen tillkommen när jag var tvungen att hitta på något, och tid till eftertanke fanns inte. Dels är det ju en flirt med Italien och med koppling till bloggens namn, men i övrigt vete fan vad den egentligen betyder. Och det är ju nu man verkligen måste ställa sig frågan om vem man är. Och vad man vill säga om sig själv. Och de frågorna har jag inte svaren på.

Ibland förundras jag över hur många fina bloggar det finns på olika ställen. Dessutom verkar bloggarna vara försedda med en massa finurliga finesser som inte finns på denna bloggportal. Efter att ha funderat en hel del fram och tillbaka  har jag nog bestämt mig för att flytta. Visserligen har jag fått tillträde redan nu, men jag kommer nog inte att flytta på allvar förrän till jul. Ny adress blir http://hundblues.blogspot.com. Den nyfikne kan redan nu gå tid för att se hur det ser ut. Men jag behöver nog fram till jul och lite till på mig för att designa och möblera nya bloggen. Välkommen dit.