Morgonen började rätt tråkigt för Ia, men framemot halv 11 gick vi på en liten promenad. När vi sedan hade packat in diverse nödvändigheter i bilen styrde vi kosan mot Talby, där Karin, Lars, Hannah, Basta, Fixa och Tristan väntade oss. Efter dryga två timmars bilåkande, och en jävla omväg, var vi framme. För att hinna promenera innan det blev för mörkt drog vi omedelbart iväg på promenad, allihop, fyra hundar och sju människor.  Det var fina omgivningar och de flesta hundarna fick springa lite lösa. Ia tyckte det var vansinnigt roligt. Tristan och Basta visade att de är äkta tryffelhundar genom att gräva fram en massa hartryffel i skogen. Min förhoppning var att dom skulle lära Ia också, men hon verkade inte speciellt intresserad.

Hemkomna hamnade fyra hundar i duschen, för de var rejält skitiga. Det serverades fika, trevlig samvaro och massor med lagottogos under resten av eftermiddagen och kvällen. Att se flera hundar interagera med varandra på det sättet som Tristan, Fixa, Basta och Ia gjorde, var något nytt för mig. Det var helt underbart att se alla dessa fyra hundar tillsammans. Och jag tror att Ia också uppskattade kvällen. Det var verkligen förnämligt att Lars och Karin hägnat in sin tomt, så det bara var att släppa ut hundarna när dom behövde gå ut, för för en som är uppväxt i storstan var det lite mörkt, och en kvällspromenad lockade inte sådär vansinnigt mycket.

När vi kört ut Hannah, Tristan, Basta och Fixa ur deras rum (läs mer om deras nattliga äventyr här och här) gick vi och la oss.

Jag noterar till min förvåning att jag även idag ligger på tredje plats över de populäraste bloggarna. Jag känner att sådant förpliktigar. Jag har på intet sätt drabbats av storhetsvansinne, men jag känner att jag, liksom kungen måste hålla ett tal till nationen. Här kommer mitt tal. Man får ju stjäla fyra takter, så jag har stulit lite från kungens tal. För er som hellre vill läsa hans tal, finns det här.

Kära bloggvänner, hemma och utomlands,
Jag önskar er alla en god fortsättning på julen. Några av er som läser detta har kanske deltagit i julottan eller julmässan och påmints om julens budskap, om Jesus som föddes för att rädda världen. Därmed tändes ett hopp om en bättre värld där alla människor skulle leva i fred och frihet. Men vi kan ju inte sitta och vänta på att Jesus ska ordna till den bättre världen åt oss. Det är nämligen allas ansvar att skapa Det Ljuva Livet här på jorden. Under året som gått har jag både i bloggvärlden och runt om mig ute i samhället har jag mött både sorg och glädje, både hopp och förtvivlan och jag har sett både problem och möjligheter med att skapa en bättre värld. När jag möter människor är det framför allt tre områden som återkommer i diskussionerna om framtiden. Det första området är vår miljö. Allt fler människor börjar ifrågasätta det förnuftiga i att transportera livsmedel runt halva jordklotet bara för att vi i Sverige ska kunna handla så billig mat som det bara är möjligt. Allt fler människor börjar ifrågasätta det förnuftiga i att använda bekämpningsmedel som är farliga för både naturen, de som använder dem, och kanske även för oss som äter maten som behandlats med bekämpningsmedel, eller gödslats med konstgödning. Kanske för få människor, men i alla fall några har börjat ifrågasätta det förnuftiga i att fortsätta förbränningen av framför allt fossila bränslen som påskyndar växthuseffekten.

Det andra området är våra barn. Jag möter många föräldrar som arbetar deltid för att kunna umgås mer med sina barn, de ställer upp och skjutsar dem till alla möjliga fritidsaktiviteter och de väljer dagis och skola med omsorg så att deras barn ska få bästa tänkbara uppfostran. Men trots detta ser jag också hur våldet breder ut sig i allt lägre åldrar, jag ser hur högstadiebarn förstör sin skola med klotter, sönderslagna elevskåp och krossade fönsterrutor. Jag ser hur respektlöst elever uppträder både mot varandra och mot lärare och annan personal på skolan.

Det tredje området är oss själva. Runt om i samhället och i bloggvärlden möter jag människor som antingen är på väg in i väggen, har gått in i väggen, eller glädjande nog, är på väg att återhämta sig. Av någon underlig anledning får vi, trots allt fler tidsbesparande tekniska produkter i vår vardag, allt mindre tid till oss själva. Och tid för sig själv behöver man, om man ska kunna göra något för andra.

Vad kan vi då göra för att skapa en bättre framtid som möjliggör Det Ljuva Livet? Det finns ett uttryck som säger att ingen kan göra allt men alla kan göra något. I den insikten ligger räddningen för vår värld. Det gäller inom så gott som alla av ovanstående områden. Under året som gått har jag mer och mer förstått att vi måste vända våra blickar åt ett annat håll, nämligen söderut. Mitt råd till alla er som vill göra något för att skapa en bättre värld är: Tänk italienskt. Låt oss börja med miljön. Transporterna av livsmedel skulle minska drastiskt om vi i bl a Sverige anammade den italienska matkulturens principer. Lokalt producerat och anpassat efter årstiden. Man kanske inte måste ha färska jordgubbar från Egypten i sin nyårschampagne, och man ska definitivt inte köpa annat än svenska äpplen på hösten. Och vi kanske kan betala lite mer för fläskfilén för att den kommer från vår egen region i stället för att den är importerad från Finland. Så tänk italienskt, dvs. köp svenskt. Och välj råvaror efter årstiden så minskar vi en hel del på transporterna i samhället.

I stället för att köpa en bil till när familjens behov av transporter ökar i och med att barnen växer upp, tänk italienskt. Köp en Vespa. En vespa kan man köra under en stor del av året i Sverige. En vespa drar betydligt mindre bensin än en SUV. 

När det gäller oss själva är mitt råd: Tänk italienskt. Tänk italiensk hund. Tänk italiensk tryffelhund. Tänk lagotto romagnolo. Om du har möjlighet är en hund bland det bästa man kan skaffa för att öka sitt eget välbefinnande. En hund kräver en hel del tid av dig. Det kommer omöjliggöra att du arbetar ihjäl dig. När då motionerar din hund får du dessutom egen välbehövlig motion. Motion som gör att du mår bättre, både psykiskt och fysiskt. Någonting som vi människor över lag lider brist på i dagens samhälle är bekräftelse. Ingen har längre tid att bekräfta någon annan, för alla är redan så upptagna med att själva söka bekräftelse av sin omgivning. En hund ger dig bekräftelse. En hund svarar direkt på det du gör för den. Om du ger din hund en stimulerande tillvaro kommer du att få bekräftelse så det räcker till att dela med sig till andra. Det finns naturligtvis många hundraser att välja bland, men mitt råd är ändå: Tänk italienskt. Få hundar är så mysiga som en lagotto.

När det gäller vår framtid, våra barn, är mitt råd: Tänk italienskt. Har man anpassat sina matvanor till lokalproducerat och årstidsbaserat, har man gett fan i att köpa en andra-bil när det egentligen inte behövs och har man köpt sig en hund, är man väl rustad att vara en riktigt god förälder. Man mår helt enkelt riktigt bra, och det smittar av sig till sina barn, som också kommer må riktigt bra. I vissa fall kan man tycka att man ändå inte har riktigt den tid man önskar till sina barn, men mitt råd blir då: Tänk italienskt. Byt ut dina långa kaffestunder då du sitter och sörplar svenskt beskt kaffe med mjölk mot en snabb espresso. En riktig italiensk espresso tar inte mer än 45 sekunder att tillverka (15-20 sekunder för malning och tampning och 25-30 sekunder för själva tillredningen), och du dricker den på mindre än 15 sekunder.

Det kan tyckas en aning naivt att tro att vi skapar en bättre värld genom att bara tänka italienskt, och det är alldeles rätt. Vi skapar inte en bättre värld genom att köra Vespa istället för bil, köpa oss en italiensk hund och byta ut kaffet och kanelbullen mot en espresso och en biscotti, men jag är helt övertygad om att vi skulle minska den globala uppvärmningen om vi satsade mer på lokalproducerade råvaror och anpassade oss efter vad säsongen har att erbjuda. Och det är klart, om man tycker om espresso, älskar sin lagotto, och njuter av att köra Vespa, är det självklart att tänka italiensk bidrar till att kunna njuta av Det Ljuva Livet. Men oavset kaffe-, husdjurs- och fortskaffningsmedels-preferenser, hoppas jag att vi alla hjälps åt att utifrån våra egna förutsättningar skapa en bättre morgondag. Det är min högsta önskan inför det nya året.

Nu hoppas jag att Ni får ytterligare några väl förtjänta vilodagar innan vi tar det första steget in i framtiden. La famiglia önskar Er alla ett Gott Nytt År 2008!

Idag har det nog inte varit någon vidare dag för Ia. Det började med att hon inte fick någon frukost. Sedan fick hon ingen lunch heller. Men däremot fick hon gå en lång förmiddagspromenad. Fram på eftermiddagen begav vi oss till veterinären för höftledsröntgen, och därav att hon inte fått någon mat på förmiddagen. Ett villkor för att det skulle skaffas hund i detta hus var att jag slapp vara inblandad i alla veterinära handlingar. Jag är nämligen alldeles för blödig för dylika saker, egentligen oavsett vad det gäller. Men trots detta var jag tvungen att föja med idag. Jag kan ju inte direkt säga att det kändes bra att se Ia bara försvinna in i dimman av den lugnande sprutan. Men jag slapp i alla fall vara med under själva röntgenprocessen. Och när det var klart kom Ia själv gående ut i väntrummet, men det var nog tveksamt om hon visste var hon var, och vad hon gjorde där. Hon har sedan tillbringat resten av dagen vilandes, antingen i sin soffa, i sin biabädd eller liggandes i trappan. Den enda gången hon uppvisat sig vanliga jag var när vi skulle fika. Då snodde hon runt fikabordet i jakt på något bullpapper eller något annat ätbart. I övrigt har hon bara vilat idag. Men enligt utsago ska hon vara fullt återställd i morgon.

När vi satt på djursjukhuset satt det ett annat par i väntrummet. Deras schäfer hade tydligen blivit opererad. Jag hörde inte allt och förstod ännu mindre, men det verkade som om hunden fått en pinne i svalget. Dom hade visst kastat en pinne som då på något sätt skadat hunden. Att kasta pinnar är ju rent allmänt inge bra, och i synnerhet inte till en schäfer. Att inte ha sin hund försäkrad är inte heller någe bra. Det hade dom inte. Det kalaset kostade dem därför en bit över fem tusen kronor. Mao, har du inte fem tusen över, ge fan i att kasta pinnar åt din hund. Har du fem tusen över, ge i alla fall fan i att kasta pinnar åt din hund!

Så har jag då gått lös på en ny kamera. Efter tips från säker källa valde jag en Canon 400D. Många knappar är det på den. Jag noterar att jag inte alls med samma glädje som för femton tjugo år sedan, eller kanske ännu mer för tjogofem år sedan, slänger mig över en ny teknisk pryl och dess bruksanvisning med ambitionen att lära mig allt om den nya manicken. För 25 år sedan kunde jag läsa bruksanvisningar som poesi. Jag läste allt jag kom över, oavsett om jag hade prylen eller inte. Jag hade ett omättligt behov av att veta hur man använder saker. Jag vet inte om det är på gott eller ont jag konstaterar att jag idag mest suckar över en ny bruksanvisning, men jag har i alla fall tagit mig igenom den för den nya kameran. Och den har onekligen en massa finesser som jag inte ens visste att jag saknade.

Det känns också ganska skönt att ha en kamera igen som man kan jobba med. Sedan min gamla systemkamera (utan autofokus) blivit omodern, har jag inte haft annat än digitala små löjliga kompaktkameror. Men efter att ha tagit några bilder med den nya kameran känner jag att det är något jag faktiskt saknat. Med en systemkamera kan man ju jobba på ett helt annat sätt. Nedan visas några resultat av kvällens lekande med kameran.

Idag har vi gjort det vi nästan alltid gjort på juldagen, åkt ut till mina föräldrars landställe (Sommarställe kanske är fel ord. Visserligen var det från början ett sommarstugeområde, men idag bor nästan alla där permanent, och mina föräldrar bor där minst halva året.) Den eländiga bondlurken som äger åkermarkerna runtomkring hade dessvärre plöjt upp sina åkrar nu i höst. De har de senaste åren inte varit odlade så det har varit perfekta att promenera på, eller springa på om man varit en lagotto. Idag gick vi en sväng "sommarstugeområdet" och sedan gick vi tillbaka över åkern, vilket var möjligt för han hade inte plöjt överallt. Ia fick springa lös en del, och som vanligt uppskattade hon det väldigt mycket. Och inomhus höll hon sig mycket lugnare än förra året. Hon välte till exempel inte granen en ända gång i år. Däremot försökte hon stjäla mat ur komposthinken, men utan någon större framgång. Och kalkonen nallade hon inte alls mycket på. Väl hemkomna har vi gått ytterligare en promenad med Ia. Och nu ligger hon och sover.

Inte för att vi vill klaga, och än mindre skylla på någon annan eftersom det helt och hållet är vårt fel, men frun och jag kände i morse att det skulle vara bra om Ia var lite lugnare idag än igår. Idag skulle vi nämligen hem till fruns syster med familj för att äta middag. I vår strävan att få Ia lugnare började vi dagen (om man nu kan tala om börja dagen vid halv elva, men vår dag började faktiskt då) med en långpromenad. Vi gick en runda på golfbanan (med hund, utan klubbor). Och tro´t eller ej, men det var en massa idioter ute och spelade golf i morse. I alla fall gick vi en lång sväng och när vi kom hem visade det sig att vi varit ute i två timmar. Efter lite rallylydnadsträning och lite vila, drog vi iväg till vår närbelägna skogsdunge. Där fick Ia springa lite lös. Först övade vi i att hon skulle leta reda på mig när jag gömt mig en bit bort. Det gick väl sisådär. Hon hittade mig efter en del letande. Sedan gick vi bara en sväng i skogen, och frun och jag envisades med att hela tiden gömma oss för Ia, så att hon skulle lära sig att hålla koll på oss. Det gick ganska bra, men det är helt klart något man kan öva mycket mer och oftare på.

Sedan var det dags att åka iväg till fruns syster. Och det visade sig att vår taktik fungerat perfekt. Ia låg och sov under i stort sett hela middagen, och var på det hela taget en mycket väluppfostrad hund idag.

Det framstår ju väldigt tydligt en sådan här dag, en dag full med aktiviteter som följer på ett näst intill händelselös dag, hur viktigt det är att aktivera sin hund. Om man gör det ordentligt blir hon hur mysig som helst, och gör man det inte blir hon mer eller mindre odräglig.  En både rolig och samtidigt lite tragisk upptäckt. I morgon ska vi till mina föräldrars landställe. Får se hur vi ska hålla Ia lugn då.

Jag är ju inte speciellt religös av mig till vardags. Jag skulle aldrig komma på tanken att frivilligt gå i kyrkan. Och jag tror nog mer på Robert Lind i Kramfors än på gud. Däremot är jag väldigt fashinerad  prästyrket och predikningar. Och det är väl den fashinationen som gör att jag varje jul genomlider både midnatssmässan från Rom och julottan på TV. Visserligen somnar jag ibland, men jag försöker ändå lyssna på predikningarna. Så även i år. Vi har kunnat läsa både på text-TV och på till exempel DN:s nätupplaga att påven tyckte att själviskheten förstör jorden. Det var väl i och för sig inte min tolkning av vad han sa. Han gjorde liknelsen att på samma sätt som Josef och Maria inte fick plats i Härbärget, är dagens människa så självupptagen att hon inte har plats för något annat än sig själv i sitt liv. Så långt är jag med. Men jag uppfattade att påven ville att det var gud som skulle få större plats i våra liv. Vi borde bli lite mer troende och ägna mer tid åt gud. Kanske inte en prioritering jag helt ställer mig bakom. Dessutom var påvens hela predikan ur ett retoriskt perspektiv ett fullständigt fiasko. Han staplade kristen floskel på kristen floskel i all oändlighet utan att få speciellt mycket sagt. Jag funderar på att skicka ner boken Praktisk Retorik av Göran Hägg till påven. Den innehåller de grundläggande kunskaperna om hur man bygger upp ett tal för att övertyga någon om något. Det kan påven verkligen behöva. Eller om det kanske är hans talskrivare som skulle behöva det.

Julottans predikan var däremot mycket bättre. Den prästen hade något att säga. Han var dessutom mer påläst på retorik. Han började i bibeln med vilka känslor Josef hade inför att bli far till ett barn som han inte var far till. Hur en ängel berättade för Josef att han skulle ta hand om barnet trots att det inte var hans eget. Ur denna bibliska berättelse förklarade sedan prästen hur viktigt det är att fäder tar hand om sina barn, både sådana de gjort själva och sådana de fått överta efter andra (oavsett om det är en helig ande eller någon annan som ligger bakom). Och det var ju lysande. Även om jag för egen del inte tycker man måste ha bibeln till hjälp för att förklara vikten av att fäder tar hand om sina söner.

Och vad mysigt det är att dricka morgonkaffe till julottan och sedan gå och lägga sig igen.

Och vips var den dagen förbi. Julafton, som kanske är en av årets finaste dagar bara försvann utan att jag han säga god jul ens. Och på sätt och vis var väl det bra, för dagen blev kanske inte fullt så rolig för Ia som vi hade tänkt oss. Och det är klart, om man varken gillar sill eller Kalle Anka blir knappast julafton en hit. Men om man gillar att öppna julklappar kan julafton i alla fall bli uthärdlig, även om långa promenader och massor av aktivering inte heller hade suttit fel. Men av sådant blev det intet.  På traditionsenligt vis firade vi jul med mina föräldrar fram till klockan fyra hemma hos oss, och sedan åkte vi till svärmor. Hemma hos oss var allt under kontroll, framför allt beroende på att vi komposterar både gran och finsoffa, så några graneskapader blev det inte. Hemma hos oss. Men väl hos svärmor. La famiglia är egentligen en ganska tråkig familj tyckte Ia. När det är ju ska man väl dansa runt granen tyckte hon. Så det gjorde hon. Trots att jag inte hade med mig varken dragspelet eller fiolen dansade hon både gärna och länge.

För en tio femton år sedan hade svärmor en död råtta under köksgolvet över julen. Det luktade så illa så man kunde inte vara där över huvud taget innan golvet var uppbrutet och råttan borttagen. Jag misstänker att det finns en råtta under hennes vardagsrumsgolv nu, som ännu inte börjat lukta för andra än Ia. Ia försökte nämligen flera gånger gräva upp vardagsrumsgolvet, men hon lyckades inte.

I julklapp fick Ia lite ätbara saker av oss, och en reflexväst av dagis. Och bara för att folk ska vara säkra på att det är en hund som bär västen (och inte tro att det är ett får, som i somras) så står det DOG med stora bokstäver på västen.

Till skillnad från förra året verkar vi i år kunna titta på midnattsmässan på TV utan att Ia lever fan. (För er som vill veta hur det var förra året kan ni läsa det här.) Hon har nämligen i stort sett lagt sig, och så sakterliga övergår julafton till juldag.