Igår kväll (eller snarare i går natt) när jag skulle gå och lägga mig upptäckte jag att diskmaskinens lysdioder blinkade som en jävla fyr. När jag kontrollerat med Svensk fyrlista (bruksanvisningen till diskmaskinen) förstod jag att översvämningsskyddet löst ut. "Stäng av vattentillförseln och tillkalla reparatör" stod det. Reparatören kommer först den 7 januari. Nu måste jag diska för hand hela jul- och nyårshelgen. Helvete, dagens i-landsproblem har drabbat mig.

Idag stod uppåkrakakor, klenätter och sill på schemat. Dessvärre har jag inte hunnit med allt. Jag har inte grejat att göra klenäter. Det beror kanske på att jag kom på att det är i kväll jag måste baka till kalaset i morgon. Frun behagar fylla år idag, och i morgon kommer det gäster på kalas. Så i stället för att fritera klenäter har jag bakat citronmarängpaj, en tårta med apelsinkräm på och en cheesecake. Nu kan man ju tycka att jag lika gärna kunde gjort klenäterna när jag ändå stod i köket, men faktum är att jag orkade inte.  (Jag börjar väl bli gammal och klen.

• Baka rosenbullar
• Baka vörtbröd
• Koka skinka
• Baka klenäter
• Baka uppåkrakakor
• Baka engelska pepparkakor
• Baka vanliga pepparkakor  (göra deg)
• Lägga in sill
• Göra senapssill
• Göra skärgårdssill
• Koka knäck
• Koka Fudge
• Göra chokladtryffel
• Göra hallontryffel
• Koka sylta
• Steka köttbullar
• Baka kanelhjärtan
• Göra bondost
• Göra julbollar (godis, liknar Bounty)

Skärgårdssill  (Inget recept har jag, och gjort det förut har jag inte heller. Jag har exprimenterat lite och gjort om en gång.)

Senapssill och den vanliga inlagda

En vanlig citronmarängpaj. (Tricket nu är att inte täcka den med plast, utan låta den stå otäckt. Annars blir marängen så uppblött och äcklig.)

'En liten enkel cheesecake. (Den är nästan nyttig för den innehåller både lättkrämfräsh och lättkesella.)

Apelsintårtan. Den ska bara garneras med stimlade och helst syltade appelsinskal, men det får nog bli färska strimlor i morgon.

Uppåkrakakor. Det bakade alltid min farmor till jul. I övrigt är det inget speciellt med dessa kakor, det är inte ens speciellt goda att äta.

Idag har jag haft den stora äran att både hämta och lämna hund. Eftersom våran bil inte är av kombimodell, har vi Ia fastspänd med säkerhetsbälte i baksätet när vi åker bil. Det går vanligtvis bra, så länge hon inte åker ensam i baksätet. När hon åker ensam brukar hon ofta ställa sig med framtassarna på armstödet som är mellan stolarna i framsätet, vilket innebär att bilföraren får ett stort lurvigt (och för all del väldigt mysigt) lagottohuvud rakt i synfältet när mat riktar blicken lite åt höger. Inge bra. Dessutom försöker hon emellanåt komma fram i framsätet. Ännu sämre. När jag körde till dagis i morse och var nästan framme konstaterade jag att jag hade inte haft något hundhuvud bredvid mig alls under bilresan. För ett ögonblick slogs jag av tanken att jag skulle glömt Ia hemma innan jag åkte, men en snabb blick bakåt lugnade mig. Hon var med i bilen.

En stor del av kvällen ägnades åt bakande och städande inför kalaset i morgon, så Ia hade  det nog inte alltför roligt.

Inte heller idag har jag varit hemma på kvällen. Det är sent och jag orkar inte ljuga ihop något. Men jag kan säga att Ia blev i alla fall glad när jag kom hem. Väldigt glad. Det är ju därför man har hund.

För att ta mig hem från julbordet i Strägnäs nu i kväll åkte jag tåg från Strängnäs. När jag kom till stationen tyckte jag inte riktigt jag kände igen mig. Visserligen var det så sent som 1980 i augusti jag senast klev på tåget i Strängnäs, men jag ville inte minnas att det så ut så som det gjorde nu i kväll. Jag skulle tro (helt säker är jag inte, men tillräckligt säker för att skriva om det) att man faktiskt flyttat stationen från centrala staden och byggt en ny station i utkanten av stan. Fan vad själlöst det känns att åka tåg då. Dom har gjort likadant i Söderhamn (det vet jag bestämt, för dig har jag åkt mycket tåg) och säkerligen i ett flertal andra städer också. Jamen vad är det som händer? Sveriges underbara stationshus mitt i staden utgör ju hjärtat i den svenska resekulturen. Jag minns en journalist som så fort han kom till en ny stad, var tvungen att besöka järnvägsstationen om han inte kommit med tåg, bar för att liksom få en referenspunkt i tillvaron. Jag kan säga att Strängnäs nya station inte var den referenspunkten. Den var så tråkig så jag anser att det fina ordet järnvägsstation inte får användas om missfostret.  För att knyta an till några av mina kända läsare, var rädda om era järnvägsstationer. Rätt vad det är så finns varken stationen i Gävle eller  Linköping kvar i nuvarande utförande. Den i Mölnlycke är sedan länge något helt annat (en pizzeria kanske, helt i linje med Galenskaparna och After Shaves revy Stinsen Brinner.) och Hässleholm har jag ingen aning om.

Så blev det då dags för årets första julbord. Jag missade det med arbetskamraterna i slutet av november och jag missade det i fredags med Sif-klubben. Men idag har jag varit på Ulvhälls herrgård i Strängnäs och käkat julbord tillsammans med min far och en annan TR-broder med fru. Det var väldigt trevligt och väldigt gott. Efter drygt 40 levnadsår har jag också lärt mig att äta julbord. Jag minns mina första julbord, för sisådär 20 år sedan. Fan, jag åt så mycket så jag mådde dåligt flera dagar efteråt. Numer mår jag förbannat bra efter ett julbord. I synnerhet om det håller hög klass, vilket detta gjorde. Det var nog det första julbord där inte revbensspjällen var små förtorkade köttbitar, utan de var precis så saftiga som revbensspjäll ska vara. Men dom hade inte grisfötter. Kan man verkligen kalla ett julbord för julbord om det inte finns grisfötter. (Var med i min nya omröstning och tyck till om saken)

Idag har jag inte varit hemma och vet således mycket lite av vad dagen har erbjudit. Det berättas att Ia smet ut ur den rymningsäkra tomten i morse. När jag kontrollerade staketet nu i kväll när jag kom hem såg jag att det var tämligen forcerat och låg nästan ner på ett ställe. Det verkar som om ett rådjur har sprungit in i det, men nu är det korrigerat. I övrigt vet jag inget.

Idag har jag både hämtat och lämnat Ia på dagis (fast jag gjorde det i omvänd ordning). Dom sa att hon hade skött sig på dagis idag. Jag får väl tro på det. Någongång, någonstans borde hon ju sköta sig. Hemma har hon inte gjort det. När jag vid något tillfälle nu ikväll gick in i arbetsrummet såg jag hur Ia tuggade på något. Jag lyckades gräva ut något plastaktigt ur munnen på henne, gick och frågade övriga familjen vad det kunde vara. Det tog frun 1 sekund att komma på vad det var. Resterna av en arméns hudsalva, från hennes handväska. Tänk om frun varit lika snabb i tanken att inte lägga väskan på golvet, då hade det inte hänt. Nu hade det hänt.

Vidare har Ia fått en kvällspromenad och fått busa en del.  Dessutom har hon nog tyckt att vi andra varit tråkiga som bakat pepparkakor hela kvällen. Men sånt går över. Pepparkaksbakande alltså.