..läser jag att jag skrev ett inlägg om mina gonattvisor. I och med att vi skulle utrusta husvagnen i somras kände vi behov av en radio/CD-spelare på semestern. Smart som jag var köpte jag då en apparat som både kan spela mp3-skivor och även läsa mp3-filer från ett USB-minne. Så numer kan jag starta musiken på kvällen när jag lägger mig och vakna upp på morgonen och fortfarande höra musiken. Kanon. Tycker jag. Men kanske inte frun.

Idag när vi var och handlade fick vi se, framför oss och i en annan kassa, en kvinna som både frun och jag var helt övertygade om kommer gå in i väggen om några år. Vi kan ha fel, men det kändes väldigt uppenbart för oss bägge två. Lite svårt att sätta fingret riktigt på vad som gjorde att vi trodde det, men det vi såg var en dam i 30-årsåldern som storhandlade. Hon hade ingen bil, det syntes eftersom hon packade maten i en stor ryggsäck. Barnet i barnvagnen skrek, och hon log och såg inte alls stressad ut. Däremot hade hon ett jävla tempo på att packa upp mat, packa ner mat, ta hand om skrikande barn och betala i kassan. En riktig jag-kan-minsann-klara-mig-själv-kvinna. Vi har en bekant som var likadan, och hon smällde in i väggen så väggen nästan rasade. Och beteendet kändes så väl igen. Men vi valde att inte gå fram till henne och säga: -Om inte du lugnar ner dig snart kommer du gå in i väggen om en tre fyra år. Klokt?

Vi har gjort vissa ommöbleringar hemma, i syfte att skapa mer utrymme i bokhyllorna, och inte minst att få plats med fler bokhyllor. I samband med detta har jag utnyttjat möjligheten att samla alla mina kokböcker på ett och samma ställe. Man får liksom bättre överblick på det sättet, och man vet bättre var man ska leta. Dessvärre fick inte alla plats i en bokhylla, så omflyttningen är inte helt klar än. Men  jag försökte ändå räkna dem, och fann att jag just nu har strax under 180 kokböcker. Jag måste väl erkänna att jag inte lagat mat efter alla recepten. Ännu.

Som den trogne bloggläsaren vet, besöker vi med glädje caféet Filckorna Lundgren på Skäret när vi är i västra Skåne. För några år sedan gav de ut en bok med en hel del recept. För en tid sedan skulle jag baka efter ett av recepten, nämligen Äpplemusslor. Det är en klar favorit när vi är där, då jag hade höga förväntningar på resultatet. En äpplemussla består av en pajbotten,, ovanpå den en klick äpplemos och ovanpå smular man en smuldeg verkar det som. Men det blev liksom inge bra när jag bakade. Degen till botten gick inte att knåda ihop, den var bara smulig. Jag var tvungen att tillsätta vatten för att kunna få ihop den. Och smuldegen blev inte smulig ett dugg.  När jag hade misslyckats två gånger skickade jag ett mejl till cafét och frågade om det var mig eller receptet det var fel på. Och självklart var det receptet. Och det var inte lite fel heller. Massor med fel var det. Så nu ska jag prova igen, och då går det säkert mycket bättre.

På min arbetsplats i ett internationellt företag, genomför vi årligen så kalla de attitydundersökningar om vad personalen tycker om sitt jobb. För att en sådan undersökning ska bli bra är det viktigt att så många som möjligt svarar på den. Nu har man satt upp affischer där man uppmanar folk att utnyttja denna möjlighet att ge sin syn på företaget. Men eftersom vi är ett internationellt företag är affischen skriven på , tja, inte är det någon vidare vacker engelska, men det ska väl likan det. Texten lyser: "Have your say!".

 Shakespeare, Oscar Wilde och grabbarna skulle ha ryst av ett så vedervärdigt uttryck. Och det gör även jag.

...sprider sig i huset. Det beror på att jag just tagit ut bröden ur ugnen. Grovt rågbröd med sirap, kummin, anis och fänkål. Det där med att rågbröd ska vila ett dygn innan man äter det, är bara jävla nys. Nybakat bröd ska alltid ätas nybakat. Därför ska jag koka lite te, bre några smörgåsar och ta med mig upp på en bricka så det blir te och smörgås på sängen. En perfekt avslutning på en söndag.

...och det har vi ju redan, men vi var på husvagnsmässa idag, och det var intressant. Eftersom ingen av oss någonsin bott i husvagn var det väldigt svårt att bedöma olika vagnar när vi tittade i våras innan vi köpe vår. Man hade ju ingen aning om vad man skulle titta efter. Men efter en säsong vet man lite mer vad man vill ha och hur saker och ting borde funka. Därför var det extra spännande att gå runt och titta på alla vagnar, och det blev ju med helt andra ögon än när vi gick på husvagnsmässa förra året. Och naturligtvis hittade vi drömvagnen, en Solifer 520. En från början finsk vagn men som numer ägs av Polar. Men trots detta  är den finsk i designen, i synnerhet på ett sätt. Sedan mina besök i Finland vet jag att finska kök har en otroligt finurlig finess. I ett av överskåpen ovanför diskbänken har man ersatt nedersta hyllan (och ibland även hyllan ovanför) med ett diskställ. Det innebär att man inte behöver ha ett utrymmeskrävande diskställ på diskbänken, och all disk som står och torkar får man undan så det ser rent och fint ut i köket. Himla finurligt. Och tro det eller ej, men Solifers husvagnar är också utrustade med denna finess. Jag blev såld direkt. Dessutom har dom en rejäl matplats inne i vagnen. Ingen jävla fånig U-soffa, utan två långa soffor mitt emot varandra. Kanon helt enkelt. När vi ska byta husvagn lutar det mycket åt en Solifer 520.

Nu har vi sett klart på Världens Barn-galan på TV, och pustar ut efter dagens insats. Det är väl bra att Sverige går man ur huse och samlar ihop drygt 80 miljoner på en helg till Världens Barn. Och massor med människor har gjort ett fantastiskt jobb, och många har skänkt massor med pengar. Men egentligen tycker jag välgörenhet har en fadd eftersmak. Välgörenhet för mig klingar falskt. Jag associerar till förmögna människor som ger pengar och förväntar sig, eller snarare kräver tacksamhet tillbaka. Och på TV-galan idag höll det på att gå över gränsen när Anders Lundin uppmanade till stora applåder för folk som skänkt stora summor pengar. Lite äckligt är det. Men å andra sidan gör faktiskt våra insamlade 80 miljoner nytta, och pengarna används till långsiktigt bistånd, så det är ju inget fel i det. Och när pengarna används för folk i fattiga länder kan det väl vara OK, men när det samlas in pengar för "välgörande ändamål" i Sverige då blir jag faktiskt skeptisk. Sådana saker borde vi väl ha råd att finansiera med allmänna medel tycker jag.