I vårt ordenssällskap har vi en mycket intressant broder, som jag brukar skjutsa hem efter våra träffar, eftersom vi bor åt samma håll. Han är några år äldre än jag (runt 20) men vad han har hunnit med hittills i sitt liv, skulle jag behöva en evighet för att hinna med. Hans yrkesbana är väl en ganska bra beskrivning om honom också. Han har arbetat som taxichaufför, drivit campingplats, varit föreståndare på en bensinmack, jobbat med redigering av en dagstidning, diakon, pastor, ungdomsledare, målar tavlor, klär om möbler, kan spela kyrkorgel, har kört MC, och säkert en hel del saker till som jag har glömt eller inte känner till. Gissa om det kan bli intressanta diskussioner i bilen hem från ordensmötena?

Det är inte dumt att välja rätt vänner, eller bli vald av rätt vänner. "Rätt" kan betyda en massa olika saker. Just igår betydde det snäll. Jag har en bekant från vår IOGT-NTO-förening som är en märklig man på många sätt. Bl a är han kompis med Ralph Lundsten. Ralph har nyligen kommit ut med sina memoarer En själens vagabond. Min vän hade köpt på sig några exemplar när han ändå var ute hos Ralph för ett tag sedan, några exemplar som han skulle ha att ge bort till lämpliga personer, och det visade sig att jag var en ytterst lämplig person, så jag fick den boken. Det ska bli mig ett sant nöje att läsa den.

... kanske inte är en passande rubrik när världens störste pantomimiker, Marcel Marceau har avlidit, men ändå. Jag läste i DN i morse att han dog i lördags, denne gigant inom mim-konsten. Första gången jag hörde talas om honom, och såg honom var i Mel Brooks film Det Våras För Stumfilmen. Den filmen var ju en modern stumfilm, men det sades en enda replik i hela filmen, och vem sa den, om inte Marcel Marceau. Han sa NEJ, när han fick frågan om han ville vara med i en stumfilm.

..eller hur det nu var Helmer Bryd skaldade när han skulle skriva en sång på en engelsk skrivmanskin som saknade å, ä och ö. Vi har ju på senare tid sett hur allt fler sveska företag byter namn, så att bokstäverna med prickarna försvinner, eftersom prickbokstäver inte är gångbara i ett internationellt samhälle. Är det någon som minns skånska cementgjuteriet? Eller Stråbruken? Eller Götabanken? Idag när jag skulle köpa något lakritsgodis för att smaksätta glassen med, tänkte jag köpa gamla anrika Käck. Tror någon att det fanns kvar? ICKE!!! Men den hette inte kack, utan kick. Mycket fyndigt. Inte!

Jag har tidigare skrivit om bananglass, som jag har gjort, och som är så äcklig att endast jag vill äta den. Idag har jag gjort en glass som är ännu äckligare, så bara frun och yngsta dottern kan äta den. Lakritsgalss! Det var lite svårt att få till lakritssmaken, och den blev inte så stark. Måste fundera på ett sätt att få kraftigare smak. Och helst skulle man också behöva blanda glassen med vaniljglass, så man får två smaker på samma sked. Men detta var första gången jag gjorde denna sort, så jag får väl exprimentera vidare.

När jag slog på TV:n strax före 8 för att titta på Doobidoo, råkade jag se lite på TV4. Där var det tydligen något tävlingsprogram, man skulle svara på svåra frågor och få en flera massa tusen kronor. Jag tycker det är så vansinnigt löjligt med tävlingsprogram på allvar, i synnerhet när man kan vinna en massa pengar. Jag kan/kunde till nöds stå ut med tiotusenkronorsfrågan, för då var det ju personer som faktiskt skulle vara duktiga på ett speciellt ämne. Men programmet på TV4 i kväll tycker jag bara är fånigt. Men turligt nog slutade det ganska omgående och jag fick titta på Doobidoo istället. Också ett program som bygger på en tävlingsidé, men till skillnad från det andra programmet tar inte deltagarna själva tävlingsmomentet på allvar. I synnerhet inte när de tävlande bland annat är Pia Johansson och Morgan Alling. Det var med andra ord ett vansinnigt himla bra program. Lite tråkigt att behöva erkänna, men jag har inte skrattat så mycket på hela veckan som jag gjorde under den timme programmet pågick. Underbart!

...genom framrutan i bilen. Och inte nog med det. Jag kan också läsa av hastighetsmätaren. Jag har nämligen varit och hämtat alla mina glasögon. (3 par, och så har jag ett par sedan tidigare). Så nu blir det väl ett helvete att hålla koll på alla. Och att se skillnad på dem. De som har färgade glas som som är avsedda att användas utomhus kan jag nog skilja ut. Men att sedan skilja terminalglasögon från läsglasögon och de progressiva blir ett litet helvete. Och det verkar svårt, om ens möjligt att lära sig använda progressiva glasögon. Det är ju suddigt vart man än tittar i dem.  Men det kanske ordnar sig. Och med tanke på vad de kostade får jag verkligen hoppas att de är bra.

Med anledning av den sjuka som drabbade mig i går (se detta inlägg) kände jag idag ett oerhört stort behov av att köpa en massa goda chokladpraliner. Därför packade vi in fru, barn och hund i bilen i förmiddags och åkte in till Eijes choklad på Östermlam i Stockholm, och köpte en massa god choklad. Sedan åkte vi hem, kokade varm choklad, åt pralinerna och enades om att hösten är chokladens årstid.