Igår var vi hemma hos bekanta då deras yngsta barn fyllde år.  En intressant familj; Fem barn, Å är utbildad både personalvetare och grundskolelärare, och arbetar just nu som det senare. A  är utbildad läkare, utbildad ambulansförare, utbildad busschaufför och utbildad taxichaufför. För att finansiera sina och fruns studier har han alltid haft minst två jobb. Oftast har det ena varit ambulanssjukvårdare. Även om vi känt varandra väldigt länge, över 25 år, är det sällan, om ens någonsin, vi liksom går in på djupet i samtalen.

Igår när vi kom satt A ute i bussen (har man fem barn har man inte bil, man har en folkabuss) för att trassla ut ett bilbälte som snott sig. Jag har aldrig sett honom så förbannad på ett ting. Arg på människor kan väl vem som helst bli, men så förbannad på ett bilbälte som han var, är ytterst ovanlig, i synnerhet för honom. Nåväl, jag funderade inte så mycket mer på det. När vi sedan satt och fikade hör jag hur Å beklagade sig för sin mamma att dom inte hade några pengar just nu. För närvarande har A bara ett jobb, som ambulanssjukvårdare, vilket alltså ger lite för små inkomster. Det är nog inte så att de lever ett speciellt slösaktigt liv, men det är inte gratis att ha fem barn och en del lån på huset. När vi sedan var på väg hem råkade den äldsta sonen (runt 10 år) vifta lite för mycket med armarna så att yngsta dottern tappade sin keramiktomte som hon gjort i skolan. Den äldsta sonen är generellt ganska yvig och vild av sig, så det var på intet sätt förvånande. Men då tappar Å tålamodet, blir förbannad och kör upp sonen på rummet. Och sen berättar hon hur jobbig och uppmärksamhetskrävande han är.

På vägen ut till bilen sen ser jag sambanden och känner mig mycket illa till mods. Först och främt har familjen ekonomiska problem. Det gör att man har mycket lättare till irritation. Det var förklaringen till att A satt och svor åt bilbältet när vi kom, och att Å inte klarar av sina barns förehavanden utan att förlora behärskningen. Dessutom har dom en son som dom upplever som väldigt jobbig och krävande. Detta är inget drömläge för en familj. Det kan lätt gå åt helvete på både det ena och andra sättet. Och vad kan jag göra. I princip kan jag tala om hur dom ska hantera sin son, för enligt mitt förmenande gör dom fel. Men dom är knappast mottagliga för den typen av tips från coachen. Jag kan vara en samtalspartner, lyssna och stötta, men problemet är att vi som jag sa, trots att vi känt varandra väldigt länge, inte har den sortens relation där man pratar med varandra om lite allvarligare saker. Men jag känner att dom behöver hjälp. NU. Så vad gör man?

Idag har vi varit på julmarknad. Jag tycker det är svårt att hitta någon riktigt bra julmarknad att gå på. Antingen är det för mycket folk, för litet utbud, för mycket skit, eller för lite jul. Julmarknaden på Överjärva gård lite norr om Stockholm har visat sig vara just den optimala julmarknaden. Precis lagom ur alla aspekter. Dessutom håller den en ekologisk profil, vilket inte gör den sämre. Nedan några bilder från julmarknaden. Det ser inte så vare sig jullikt eller marknadslikt ut, men jag försäkrar, bakom fasaderna är det en riktig julmarknad.

Glöggen tillhör definitivt en av julens stora höjdpunkter. Jag är snudd på glöggmissbrukare. Det är en himla tur att jag är nykterist och därför köper alkoholfri glögg. Om jag inte vore nykterist skulle jag köpa vinglögg eller starkvinsglögg. Och dricka det i såna mängder som jag dricker den alkoholfria glöggen, skulle raskt ta mig rakt in i alkoholmissbrukets underbara värld.

Nu i kväll har vi avslutat dagen med glögg och pepparkakor framför brasan. Himla mysigt. Pepparkakorna smakade förträffligt. Bara så att ni vet, ni som var här i söndags på adventsfika. Pepparkakorna var nämligen köpta för det ändamålet, men vi glömde att ta fram dom. Men dom är goda, tro mig.

I tisdags var jag och fikade med en ...(ja, vad heter det egentligen? Kompis kamrat, vän, polare, ett schysst mök, bekant, före detta arbetskamrat? Inget ord känns egentligen speciellt beskrivande eller rätt. Vi får kanske kalla henne för hennes rätta namn) susanne, som hade med sig sin 2-åriga dotter. Det var väldigt länge sedan vi träffades, och dottern hade självklart ingen som helst aning om vem jag var. Och bara jag tittade på henne vände hon bort blicken. Efter ett tag blev det dags för henne att få lite välling. Att hålla i en sprattlande 2-åring och ibland jaga efter henne när hon ålat sig ner på golvet, samtidigt som man blandar till välling är ingen lätt sak. Självklart erbjöd jag mig att blanda vällingen, men jag kunde inte låta bli att fråga dottern om hon ville sitta i mitt knä. Och det ville hon definitivt. Hon ville sitta där och mysa medan vällingen blandades till. Och hon ville sitta hos mig och dricka sin välling. Och när hon var färdig med den, och återigen pigg och redo för att fortsätta den lek hon under hela tiden vi fikat lekt med sin mamma, springa-iväg-i-kafé-och-bli-hämtad-av-mamma, ville hon leka den leken med mig. Frågan är vad som gör att man kan gå från att vara en läskig farbror till en som man sitter och dricker välling hos och sedan vill leka med, på mindre än 45 minuter.  Och det är inte första gången jag varit med om sådant. Märkligt. Men väldigt roligt.

Nu har jag fått schemat för hur vi ska bemanna rasmontern på Stora Stockholm. Jag ska stå mellan 12 och 18 på lördagen. Det ska bli riktigt spännande. Jag har av en i styrelsen redan blivit ombedd att stå i montern iklädd solglasögon så att folk känner igen mig från i somras. I samma anda borde man kanske duka upp kafferep i montern också.

Den minnesgode läsaren minns att jag stal en påse bullar när vi var på utställning i Västerås i somras. (Ni som inte minns kan läsa här.) Det visade sig ju att det var Helenas bullar jag tagit. När hon var här idag ville jag gottgöra genom att, inte lämna tillbaka bullarna, men väl skicka med en påse nya bullar, men se det gick inte. (Mina bullar dög väl inte.) Men nu har jag i alla fall gjort vad jag kunnat för att gottgöra. Och nu tänker jag gå vidare och inte ha dåligt samvete för det där längre ;)

Som traditionen bjuder har vi idag fikat in första advent. Det senaste året har ju varit ett riktigt hundår, och det har medfört en massa nya vänner. Och vad är då naturligare än att bjuda dessa vänner på adventsfika? Vi kom inte på något naturligare, så vi bjöd in dem. Det betydde att vi i eftermiddag har haft 17 personer och fem lagotto hemma hos oss. Man kan förledas tycka att det var tur att alla bjudna inte kom, för då hade det kommit ytterligre 15 personer  (men troligen inga fler hundar), men vi hade nog kunnat klämma in dom också någonstans. Och framför allt kan man förledas tro att 5 hundar inte håller sig speciellt lugna, men som det redan skrivits på annan blogg, det är ju helt fantastiska hundar vi har. Dom smög omkring bladn alla gästerna för att bli klappade och gosade med. Och det fanns många villiga händer till sånt.  Dom höll sig lugna ända tills vi skulle ha upp dem i hundsoffan för fotografering. Då blev det liv på dom. Men till slut lyckades vi i alla fall få upp alla fem i soffan samtidigt.

Ia, Tosca, Basta, Fixa och Tristan

Förutom det jag hade lyckats knåpa ihop till fikat hade även Hannah med sig saffransskorpor och någon slags fudge som var vansinnigt god. Tack Hannah för det. Det blev en väldigt trevlig eftermiddag och kanske en av de bästa första advent jag haft på länge. Tack alla ni som kom och gjorde eftermiddagen till vad den blev.

Som tidigare nämnts var jag på fackliga överläggningar igår (och för all del även idag). Som brukligt är, när man träffas en massa människor utan att känna varandra brukar man kort presentera sig. Det gjorde vi igår. Och eftersom det var ett fackligt sammanhang var det lämpligt att man förutom sitt namn också berättade var och med vad man arbetade på vårt företag och vilka fackliga uppdrag man hade. När det var min tur kunde jag inte längre bibehålla den tråkiga och ganska formella tonen som präglat presentationerna före mig, så jag sa nånting så här: "Jag är sekreterare i fackklubben, MBL- och löneförhandlare på diverse ställen, och på min lediga tid är jag projektledare för produktutvecklingsprojekt." (Underförstått att projektledare är mer än ett heltidsarbete) Det lättade ju upp stämningen något och flera anammade mitt sätt att berätta om sig själva. Vissa i församlingen arbetar bara fackligt ( vi tillhör en ganska stor koncern med många anställda, så det finns utrymme för många heltidsarbetande fackliga) och dom berättade vad dom gjorde och någon sa att han inte hade någon ledig tid. Nästföljande fortsatte på samma tema och berättade vad han hade för fackliga uppdrag, och sa sedan att han umgicks med sin familj på sin lediga tid. Lagom för att höra honom säga det, kom det två eftersläntrare till mötet, och då var det bara de kvar att presentera sig. Och då berättade dom vad dom jobbade med, vilka fackliga uppdrag dom hade och vilka fritidsintressen dom hade, för det var nämligen så dom hade uppfattat informationen om vad man gjorde på sin lediga tid.  Så  det började med att jag försökte muntra upp tillvaron lite, och slutade med att folk berättade vad dom hade för fritidsintressen. Kanske inte riktigt viskleken, men nästan.