Så är då årets Skånevistelse oåterkalleligen slut för denna gång. Efter en hel jävla dag i regn har vi fällt ner stödbenen på husvagnen i Åsa, mellan Varberg och Kungsbacka. En liten camping där minst hälften av platserna upptas av säsongsliggare. Och visst är det fint här, nära till havet och idylliskt. Men som sagt, det har regnat hela jävla dagen.

Det bästa med husvagnen är hur trevligt det kan bli när man ska fika "on the road". Idag stannade vi på en rastplats, gick in på Statoilmacken och köpte lite degiga och smaklösa, men i alla fall nybakade rosenbullar. När man kommer in i den lite halvsvala och fuktiga husvagnen drar man bara igång gasolvärmen, och strax sprider sig en behaglig värme i vagnen. Så sätter man på kaffet och efter en liten stund känner man den underbara doften av nybryggt kaffe blandat med gasolkökets svaga doft. Då kan det regna hur jävla mycket det vill, livet är i alla fall underbart.

Nu har vi packat allt och våra barn är och klipper håret inne i Simrishamn. När de kommer tillbaka ska vi åka vidare mot Bohuslän. (Fråga mig inte varför de var tvungna att klippa sig just i Simrishamn, och just den dag vi skulle åka vidare, men nu blev det så.) Vi får se om vi orkar köra ända fram, eller om vi övernattar någonstans på vägen.

Men fan vad glad jag är att vi fällde förtältet igår. För nu regnar det. Och det har regnat en stor del av natten. Marken är liksom mättad så det blir stora vattenpölar när vattnet inte förmår rinna undan. Och så blåser det också. Vi har legat ute på campingar i över 10 år, och jag tror aldrig jag varit med om en så regnig campingtur som just denna. Klart att det har regnat tidigare, men oftast på nätterna, eller lite grann mitt på dagen, men aldrig så här ihållande och mycket. Och trots över hundrafemtio övernattningar i tält och CombiCamp har vi nog inte fällt mer än två eller möjligen tre blöta tält. Och i år hinner förtältet knappt torka upp innan det blir blött igen. Tur att vi har husvagn, annars hade det inte varit roligt ska jag säga. Och fan vet om det blir bättre väder senare.

Det är alltid trevligt att vakna till tystnaden som uppstår då det inte regnar på taket på husvagnen. Då kan man stiga upp, koka lite morgonkaffe, ta en god bok och sätta sig i förtältet och läsa och dricka lite kaffe. När morgonbestyren var avklarade begav vi oss iväg till Tommelilla för att bese Hasse&Tage-museet. Som sagt, det är nog världens minsta museum. Man är tvungen att boka plats eftersom dom bara tar in åtta personer åt gången, och då har man en halv timme på sig att titta. Jag kan väl inte säga att museet gav så mycket nytt. Det mesta visste man redan, så behållningen var glädjen av igenkännandet. Det fanns filmklipp, affischer och lite rekvisita från en massa olika produktioner, och när man såg dem kom man ihåg hur himla kul den filmen eller revyn var.

Efter Tommelillabesöket åkte vi till Backagården igen för att fika, sedan till Caferian för att köpa kaffebröd till kvällsfikat, och slutligen upp till Ingelsta Kalkon för att köpa lite kalkonbröst och potatissallad som vi tänkte äta till middag i morgon. Då har vi ju kört hela dagen, och lite snabbmat sitter inte fel. Kalkonbröst är dessutom godare än hamburgare.

Väl hemkomna tog vi Ia till hundbadet så att hon skulle få bada.

Efter middagen tänkte vi ta en promenad in till Simrishamn och därefter riva förtältet. Men eftersom det såg så regnhotande ut bestämde vi att riva tältet direkt. Så nu är tältet rivet och och en hel del saker stuvade i bilen. Då kommer det gå mycket lättare att komma iväg i morgon, och det regn som som har utlovat under natten slipper vi få på tältet.

När jag vaknade i morse hörde jag att det regnade. Då blev jag sur och somnade om. Men så småningom var det obönhörligt dags att stiga upp, och förresten hade SMHI lovat att regnet skulle sluta på förmiddagen, vilket det också gjorde. Då promenerade vi in till Simrishamn hela flocken, bara för att vandra i staden. Och på Zekes antikvariat hittade jag ytterligare en kokbok, Joanne Harris och Fran Warde, Det Franska Lantköket. (Joanne Harris har skrivit boken Chokolade, som också blivit film med samma namn.) När vi hade kommit hem igen satte vi kurs mot Gallerianna, där man kan titta på tavlor, köpa rabarberblad i cement som fungerar som fågelbad, och fika. Men hon hade inte öppet (i år, än, just idag? Vet inte?) Så vi fortsatte till Galleri Keramika Fantasia för att köpa ett "spjut" i orange färg också. De var nämligen inte klara när vi var där tidigare, men nu var det det. Sedan åkte vi till vårt älskade Backagården för att fika. Backagården ligger mellan Kåseberga och Lödderups strandbad, längs kustvägen. En mer utförlig beskrivning av Backagården, och några bilder kommer kanske senare, men gott och trevligt var det. Sedan ett besök på Caferian för inhandling av kaffebröd till kvällens avsnintt av Morden i Midsomer, och därefter åkte vi till Mogens Eriksen i Borrby för att titta på hans fina lampor. Mogens köper in och renoverar gamla funkislampor och lampor i Bauhaus-stil, och så har han designat och nytillverkar "Bauhaus-lampor". Besök hans hemsida, klicka på butiken och titta på dom underbara lamporna.

Därefter hem för att laga och äta middag. Efter middagen, medan frun diskade och barn tittade på Allsång på skansen gick jag en långpromenad med Ia. Inte så fantasifullt, för jag gick in till Simrishamn igen, men det var väldigt skönt ute och fint kvällsljus. Sedan hemåt för Kommisarie Barnaby och kvällsfika. Och nu sitter jag här i förtältet och skriver, och ska strax gå och lägga mig.

I morgon är sista dagen i Simrishamn. Jag funderar på vad vi gjort här, och vart veckan tagit vägen. Jag får väl läsa min blogg för att friska upp minnet. Snart har väl halva semestern gått, men det känns redan som om den är på upphällningen. Det beror nog delvis på att Simrishamn brukar vi besöka i slutet av vår semester i vanliga fall, men nu började vi nästan här. Och vi har kvar en massa underbara dagar både i Bohuslän och i Värmland. Och så har vi mer semester senare och då står Dalarna på tur.

Åhus gjorde ju inget större intryck på mig. Jag håller allt Simrishamn högre, även om våra före detta grannar tyckte att Åhus var underbart. Twinflower skrev i en kommentar tidigare att hjärtat av Österlen ligger i Vitemölla, så på vägen till Åhus åkte vi ner till Vitemölla. Och visst, det var väl fint, och den parkering man ska bo på enligt Twinflower var också fin, men inte tillräckligt för att ge mig feeling. Däremot får jag feeling av klipporna lite söder om hundbadet vid Vårhallen (Vårhallarna? Bägge namnen finns). Jag får även feeling på andra ställen på Österlen. Och då kan man fundera på vad det är som gör ett ställe till något alldeles speciellt. Baserat på mina besök i Åhus och Vitemölla utan feeling och klipporna med feeling, tror jag att för att en plats ska bli något alldeles speciellt, måste den förknippas med något annat. Man måste ha upplevt något på den platsen för att den ska bli speciell. Antingen fysiskt upplevt något eller ha befunnit sig i en speciell sinnesstämning när man var på den platsen. Till exempel den camping vi just nu bor på, för det gjorde vi förra året när vi fick reda på att det fanns en liten lagottovalp till oss. Järnvägsstationens parkering i Simrishamn är också en plats jag starkt förknippar med Ia. Förra året hade vi parkerat bilen där, och så gick vi en promenad i stan, köpte ett litet italienskt lexikon på ett antikvariat för att börja fundera på passande namn till hunden. Så kom vi tillbaka till bilen, började läsa i lexikonet och samtidigt äta av choklade vi köpt i Skånetranås. Ett oförglömligt minne. Men jag tror inte någon annan person skulle få någon feeling av att se Simrishamns järnvägsstation. Nu vill jag ju inte jämföra Vitemölla med järnvägsstationen, men som sagt, jag tror man måste ha upplevt något på en plats för att den ska bli det där lilla extra.

Halv åtta vaknade jag upp till en underbar dag. Solen sken, jag kokade mig kaffe och satt i förtältet och mådde riktigt gott. Efter alla morgonbestyr, inklusive en lång Ia-promenad, begav vi oss iväg till Åhus. Det är en stad som vi aldrig varit i tidigare. Vi har haft grannar som åker dit varje år med sin husvagn och ligger där flera veckor. Så då måste det ju vara något alldeles speciellt med den staden kunde man misstänka. Vi återvänder ju varje år till Simrishamn, och den staden är det ju något speciellt med. Men väl komna till Åhus kunde vi inte riktigt hitta det där speciella. Staden kändes ganska stor till ytan, men själva centrum var bara en tråkig gata med ganska tråkig arkitektur. Mitt i staden låg också spritfabriken, och den tyckte jag illa om av flera skäl. Ett skäl var att centrum fick en prägel av industriområde på grund av fabriken. Sedan syntes hamnens stora silos och andra byggnader överallt. En bit bort hittade vi dock någon som kanske var gamla Åhus. Det var i alla fall en massa fina lite äldre hus. Men i den stadsdelen kändes det väldigt dött. Det var inget liv där. Inga affärer och inte mycket folk som rörde sig. Emellertid hittade vi ett kafé där, och vi kunde få oss kaffe och våfflor. Dyrare och inte alls så bra som när vi hälsade på Salma. Jag kan tycka det är OK att alla fyra våfflorna inte kommer samtidigt, och att kaffet kommer tidigt och saften sent. Det är OK om det är ett kafé med begränsade resurser och personlig framtoning, där känslan mer är att man är hemma hos någon för att fika. Men om kafét genom sin meny och sina priser och framtoning i övrigt, vill ge sken av att vara ett proffesionellt ställe, förväntar jag mig att allt man beställt ska serveras samtidigt.

När vi kom tillbaka till Simrishamn började jag laga middag medan familjen i övrigt åkte till Caferian i Örnahusen för att köpa lite gott kaffebröd till kvällsfikat, och i övrigt handla lite. Som jag redan antytt, om man inte grillar när man är på husvagnssemester betraktas man som ytterst märklig. Jag får ibland känslan att en icke-grillare i husvagn på en camping är ännu konstigare än en nykterist. Därför grillades det fläskkotletter till middag, och lagom till att de var halvfärdiga började det regna. Det kändes som om regnet kom väldigt plötsligt, men förmodligen hade man kunnat se molnen en stund. Jag blev i alla fall väldigt överraskad. Hur som helst, det var inga problem att slutföra grillandet, och middagen blev mycket lyckad.

Efter middagen hade jag planerat att delta i en så kallad stadsvandring runt Simrishamn, men regnet hade bara ökat i intensitet, så det lockade inte så mycket. Synd, för det är bara på måndagar det är stadsvandring, så nu får jag vänta till nästa år innan jag får en ny chans. Och det regnade bara mer och mer. Det är väl ingen fara med det, både tältet och husvagnen är ju vattentäta. Dessvärre är inte mattan i förtältet det, och det visade sig att marken var sådan att den dels inte kunde svälja allt  regn eftersom det regnat mycket tidigare, och så fanns det en liten intressant grop i marken precis insteget till husvagnen, och i den gropen samlades det VATTEN. MYCKET VATTEN. Men vi höll oss inne, fikade, tittade lite på TV, spelade Mah Jong, och åt kvällsmat.

En mycket trevlig sak med campingen i Simrishamn är att den ligger så nära havet. Tidigare om åren har man kunnat höra havet när man ska sova, men i år har jag inte gjort det. Troligen beroende på två saker. Dels har det inte blåst så mycket så det uppstått några vågor som låter, men framför allt isolerar husvagnen mot sådana ljud bättre än en tältduk. I kväll hör jag vågorna tydligt om jag går ut, och om jag öppnar takluckan på husvagnen hör jag dem också. Så det blir nog till att sova med öppen taklucka i natt. Som tur är går det att ha öppen utan att det regnar in (även när det regnar ute).

Äntligen har jag fått ligga och trängas med en hund i sängen hela natten. Mysigt var det men jag känner mig lite stel och ledbruten efteråt. Dagens progam var tungt så vi steg upp ganska tidigt för att komma iväg. Vi hade två kaféer att besöka, eftersom bägge två måste besökas på helgen. Först åkte vi till Mandelmanns trädgårdar och fikade. Därefter åkte vi till Galleri Keramika Fantasia, där keramikern Eva Troedsson gör bl a blomkrukor som frun tycker om. Vi behövde förnya beståndet eftersom en gått sönder. Vidare köpte vi ”trädgårdskonst”, något som ser ut som pilar eller spjut med spetsen i keramik. Spetsen är vriden och glaserad i rött, grönt, gult, orange eller blått. Alltid när vi besökt Eva har vi gosat med hennes hund Ebba, någon slags retrieverkorsning eller så. Förförra året tyckte vi Ebba såg gammal och skröplig ut, så när vi förra året inte hittade någon Ebba trodde vi att hon inte fanns mer. Men döm om vår förvåning när vi i år möttes av Ebba när vi körde in på gården. Hon var väl bara ute och kissade förra året när vi var där. Men i år var hon ännu äldre och skröpligare, men inte värre än att hon såg ut att ha ett bra liv.

När vi gosat klart med Ebba och gjort upp affärerna kring blomkrukan och trädgårdsspjuten åkte vi vidare till Olof Viktors bageri utanför Glemmingebro. Det är den berömde Jan Hedh som ligger bakom konceptet på Olof Viktors, och det märks; dom bakar allt sitt bröd i vedeldad stenugn, använder surdet och låter bröden jäsa LÄNGE. Jag köpte ett bröd bakat på levain (dvs vlldgäst). Underbart gott!

Sedan satte vi kurs mot nästa kafé, Borregården. Det var det vi besökte i fredags men som bara hade sin kakbuffé på lördagar och söndagar. Så efter uppvärmingsomgången hos Mandelmann slängde vi oss hungrigt över kanelbullar, havrekakor, chokladsnittar, kokostoppar,lavendelkakor, hallongrottor, kladdkaka, morotskaka, toscakaka och  äpplekaka. Det var gott!

På kvällen packade vi ryggsäcken med kvällsfika och vandrade bort till klipporna. Det är ett underbart ställe för kvällsfika. Titta ut över havet, titta på fåglarna som flyger, och bara njuta av stillheten och den underbara naturen. Vad mer kan man begära.

Idag har vi fikat på/i/hos Mandelmanns trädgårdar. Ett fantastiskt ställe på många sätt. Om jag minns rätt är inte Gustav Mandelmann någon bondson, utan han fick för ett antal år sedan för sig att han och hans fru skulle börja med ekologiskt jordbruk. Dom köpte en gård utanför Rörum och satte igång att odla ekologiskt. Så småningom öppnade dom ett kafé också, men eftersom dom måste ha tid att sköta jordbruket har kaféet bara öppet på helgerna, så det gäller att planera sin Österlenvistelse utifrån detta. Att fika hos Gustav Mandelmann är bland det mest avstressande man kan göra. Det är raka motsatsen till en kaffe latte och en degig men nybakad kanelbulle på 7eleven nere i tunnelbanan på Hötorget. Kafét är ytterst anspråkslöst. Möblerna både ute och inne i växthuset är ett hopplock av vad de fått tag i till en billig penning. Kaffebrödet är gott och självklart hembakat. Besökarna är till viss den konstnärer och musiker som bor på Österlen, och samtalen man kan tjuvlyssna till kan bli ganska intressanta. Några gånger har det hänt att gästerna har börjat spela tillsammans. Och när Gustav har för lite att göra i kafét eller den intilliggande butiken där dom säljer grönsaker från gården, tar han ner fiolen från väggen och spelar lite. Det känns med andra ord väldigt anspråkslöst och hemtrevligt att fika hos Mandelmann.